Det blir inte roligt bara för att ni kallar det satir

Foto: STEFAN MATTSON
Alice Teodorescu.
KOLUMNISTER

Att humor inte kommer naturligt för ­alla påminns man om när man råkar höra P3:s satirprogram ”Tanke­smedjan”. Det är ofta pladdrigt och ingen dörr är vidöppen nog för att redaktionen inte med kraft ska ta sats och sparka in den från vänster.

”Tankesmedjan” har också en podd, ”Veckans boss”, som i fredags tog sig an ­Alice Teodorescu som är ny­utnämnd chef för Göteborgs-Postens ledarsida. Det är tyvärr 25 minuter av ens liv man aldrig får tillbaka.

Alice Teodorescu är jurist och har arbetat som ledarskribent på ett antal tidningar, bland annat Svenska Dagbladet. Förra året skrev hon kolumner här i Aftonbladet och hon har också varit kommunikationsstrateg på Svenskt Näringsliv.

Utöver formell meritlista har hon gjort sig känd som en borgerlig debattör som exempelvis är emot kvotering, vill se lägre skatter och som sätter individen i centrum. I ”Veckans boss” gör det sistnämnda henne till en person som ”missar den större kontexten och ­inte förstår vad det innebär att alla inte lyckas som hon gjort”.

Att förklara för människor som har en annan uppfattning än en själv att de ”inte förstår” är en klassisk härskarteknik som gärna används för att sätta kvinnor på plats.

Fräscht, P3.

Teodorescu, född i Rumänien, har i debatter kritiserat den antirasistiska rörelsens förklaringsmodell om strukturell rasism och hon har ibland hänvisat till sin egen upplevelse av att inte ha utsatts för rasism.

I ”Veckans boss” leder det här till ett förvirrat resonemang om ifall hon är född i Sverige eller inte, samt en lika förvirrad jämförelse med Lasermannen innan man landar i att Teodorescu borde vara mer ”blattig” och inte så ”husblattig”.

Jättefräscht, P3.

Efter kritik mot inslaget svarade ansvarig utgivare på Sveriges Radios hemsida. Hon skyllde på satirmakarnas unga ålder men vidhöll rätten att i public service kalla någon för ”husblatte”, eftersom också invandrade svenskar måste tåla skämt.

Att folk ska tåla skämt tror jag ingen säger emot. Men som lyssnare kan man ­kräva att Sveriges Radios ­redaktioner förstår när skämten glider över i rasistiska tillmälen och satiren blir misogyn.

Och om de själva inte ­begriper, att åtminstone den ansvarige utgivaren gör det.