En värld där kvinnor fegar ur medan män ”kill-kan”

Yvonne Hirdman kan.
KOLUMNISTER

Jag? Lilla jag? Fegisen? Den okunniga? Har de valt mig?” Orden är professor Yvonne Hirdmans och går att läsa i hennes nyutkomna och ­fascinerande självbiografi ”Medan jag var ung”.

Det här tänkte hon när ­vice statsminister Ingvar Carlsson 1985 frågade om hon ville vara med i den stora Maktutredningen. Hirdman disputerade 1974 och är professor i historia, föregångare inom svensk kvinnoforskning och den som gav oss genusbegreppet. Och ändå: Lilla jag? I sin ­recension av boken i Svenska Dagbladet fångar Lina Kalmteg snyggt upp detta när hon konstaterar att bakom många framgångsrika kvinnor finns en snudd på förintande självbild.

Det är välkänt bland oss redaktörer att kvinnor är svåra att få med till program i rollen som experter. Det vi ringer om är inte exakt deras område. De är däremot experter på att rekommendera manliga kollegor.

Mäns självbild är ofta en annan. ”Aha, ni ska prata om demokratirörelsen i Nord­afrika. Jag jobbar ju nu mest med Östeuropa men … jag kommer!”En av mina killkompisar kallar detta för kill-kan, det vill säga man lär sig på väg i taxin eller man ”typ kan”.

Några som också insett detta är kundtjänstföretaget Uniguide. För att få fler kvinnor att avancera beskriver de inte lediga tjänster i termer av vad man ska kunna utan hur man ska vara som person. Vilket har gett tydliga och positiva resultat, fler kvinnor söker sig till utannonserade chefsposter.

Ny forskning från Buffalo School of Management bekräftar också det vi redaktörer känt till sen länge: Män tenderar att vara mer narcissistiska än kvinnor.

I studien har man bland ­annat tittat på exhibitionism och känslor av vad man anser sig ha rätt till. 475 000 människor har analyserats under tre årtionden och resultatet gäller för alla åldersgrupper och i alla generationer.

Det finns självklart undan­tag från dessa könsstereotypa beteenden. Lars Adaktusson (KD) tackade insiktsfullt nej till att kandidera till posten som Göran Hägglunds efterträdare med hänvisning till att han saknar den breda kompetens man behöver som parti­ledare. I stället rekommenderade han sin kvinnliga kollega.

I helgen är det skarpt läge för Ebba Busch Thor, som också går mot strömmen och inspirerande nog verkar sakna alla tankar om ”Jag? Lilla jag? Fegisen? Den okunniga? Har de valt mig?”