Jo, vi är och förblir en nation av bonnläppar

Foto: Thinkstock
KOLUMNISTER

Någon klok person ­påpekade angående handslags-gate att det var ju lustigt hur många som plötsligt krävde omsorgsfulla hälsningsritualer, vi är trots allt ett folk som inväntar ett tomt trapphus innan vi vågar oss ut ur våra lägenheter. Slippa hälsa på grannen, slippa småprata, slippa ta ansvar och visa ­hänsyn.

Jag var på väg till jobbet ­häromveckan och hade köpt en kaffe som jag balanserade ihop med datorväska och passerkort och annat ­kontorstjafs. Precis som jag skulle gå genom dörren slår den igen eftersom personen före inte brydde sig om att hålla upp den. Min vita skjorta helt nerspilld och min scarf stank som en SO-lärare efter tre-fikat.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, lite artighet och en smula folkvett kanske. Det är fåfängt, jag vet. Vi kan starta hur många Spotifys och Klarna som helst, vi kan inbilla oss att vi regerar världen med vår innovativa och kosmopolitiska start up-­spirit, men vi är och förblir en nation av bonnläppar.

Det här märks i de flesta ­situationer som kräver ­mellanmänsklig kontakt och hänsyn. Man springer in i någon och säger inte ursäkta. Tack och varsågod är sällsynt.

Det här spiller också över på hur vi ser på gemensamma utrymmen, Stockholms gator är så skitiga och skräpiga att de framkallar en känsla av medeltid.

Runt papperskorgarna ligger driver av muggar, snabbmatsförpackningar, någons privata soppåsar och en ­gammal sko.

Och där passerar en skön hipster som släpper en halvfull mugg med vetegräsjuice i skräphögen som någon ­annan ska ta reda på.

Att gå och äta på restau­rang och få artig och vänlig service är lika ovanligt som att komma in i en butik och bli mött av någon som undrar om den kan hjälpa till. Att vara verksam i ett service­yrke förefaller vara något av en kränkning för oss.

Det är inget man väljer för att göra trevlig skillnad för människor, utan något som livet tvingat en till. Vi har helt enkelt fokus på mig, jag och mitt snarare än dig och vårt.

Handslags-gate tvingade ju som bekant ut statsministern som fick klargöra att i Sverige tar vi både män och kvinnor i handen. Men han började med att understryka det som borde vara självklart, att i Sverige så hälsar man på varandra.

För mig hade han gärna fått lägga till att vi ­säger ­också tack, varsågod och ursäkta.

ARTIKELN HANDLAR OM