De försökte tvinga oss att bli mambor

KOLUMNISTER

Litet bo jag sätta vill...

Så heter det i en dikt skriven av Elias Sehlstedt på 1800-talet. Somliga av hans dikter tonsattes, som den om lilla täppan. "Litet bo jag sätta vill, gård med trädgårdstäppa till"" Det var före bostadspolitikens tid. Men den har man annars haft kontakt med under åren och aldrig förstått linjerna i den. Om man så säger. För ett drygt halvsekel sen behövde min make och jag en egen bostad. Redan då fanns det något som hette bostadsförmedlingen. Och precis som i dag borde man ha ställt sig i kö där långt innan en egen bostad var aktuell.

Situationen på tidiga 50-talet tycks ha varit ungefär som nu. På tv får man veta dagens noteringar. Som att det tar 15 till 20 år i bostadskön innan man får egen lägenhet med kontrakt. På skumraskvägar kan man kanske komma över en liten tvåa med en månadshyra på 7 000 kronor. Sen får man veta att 750 000 svenskar inte har bostad med förstahandskontrakt.

Vad är det för allvarligt och avgörande fel med bostadspolitiken? Nånting som inte kunnat åtgärdas sen jag och min käraste köade i en skitig trappa där håglösa, rökande män trängdes. Där innanför den öppna dörren fanns myndigheten som vi skulle delge vår besvärliga bostadssituation. Lika lite då som nu ville man som gift bo hemma hos föräldrarna. Också som ensamstående vuxen ville man ha ett eget boende.

Alldeles nyss kunde man i tidningen läsa om hur allt fler vuxna barn bor kvar hemma och därmed konserverar ett barnsligt beroende till sina föräldrar. Man talar i artikeln om den förlängda barndomen och menar att det kan vara rent skadligt för de unga. Siffror berättar. Det påstås att i Stockholms län bor varannan 20-23-åring kvar i barndomshemmet.

50-talets scener från bostadsförmedlingen står ännu tydliga för mig. Trängseln. Den dåliga luften. Havande kvinnor med svettpärlor i ansiktet. Gråtande, gnällande småbarn.

Vi fick rådet att bo kvar hos någon av våra föräldrar i Uppsala och ta tåget till och från jobbet.

Redan då kunde så kallade svarta pengar få loss en lägenhet. Själv fick jag tipset av en kvinnlig journalist att en rymlig chaufförsbostad inne på familjen Wallenbergs tomt stod tom. Ni tror det inte. Men gravid i sjunde månaden tog jag mig in på Enskilda banken och bad att få tala med någon chef. Jag minns hur jag drog till med att det kunde vara intressant för pressen... Jag ombads att återkomma nästa dag. Då fick jag veta att nämnda bostad stod tom för att repareras. Ja, Herre Gud. En hona på jakt efter ett bo till sin unge.

Vi bodde då i ett hyrt omöblerat rum hos familjen Andersson med del i kök och badrum. Det var i Aspudden.

Det var precis så frustrerande som det låter. Jag minns än i detta nu hur vi gjorde det ganska lilla rummet till sovrum, vardagsrum och arbetsrum i ett. (Jag tecknade, han målade). Bäddsoffans äventyrliga konstruktion. Hur rummet var fyllt till brädden när vi hade fällt ut den. Vi hade fått det slutgiltiga beskedet om att vi inte fick stanna kvar när barnet var fött. Skrikande småbarn ville man inte ha i lägenheten. Det var efter det beskedet som jag besökte Enskilda banken.

Vi gjorde väl något nytt försök med bostadsförmedlingen, men med samma resultat. Lokalen var lika full som sist och med samma stämning av ångest och desperation. I dag skulle jag kanske jämföra den med en flyktingmottagning.

Till slut och i sista minuten och genom någon inte alldeles laglig penningtransaktion när vänner till oss lämnade sin våning för att flytta in i eget hus, fick vi en lägenhet. Jag blev aldrig riktigt invigd i på vilka vägar en viss summa pengar från föräldrarna gjorde det möjligt för oss att flytta in i egen bostad.

En generation senare hade vi barn som bodde med rivningskontrakt eller i tredje hand. Bostadsnöden var fortfarande akut.

Man blir onekligen häpen över denna sektors stora problem.

Någon politisk instans måste äntligen förklara vad som ligger bakom.

Kerstin Thorvall ([email protected])