Två kvällar av lycka – så oförståndigt, så riskabelt

KOLUMNISTER

Det är nog så att jag är den sortens människa som är bäst i motvind. Eller när det kärvar till sig och inte blir som man vill. Detta är inte något genuint ålderssymptom utan ett karaktärsdrag från unga år. Det förefaller mig att redan som barn lärde jag mig att inte glädja mig åt något i förväg. Det var någon sorts voodoo i det. Det var säkrare att intala sig att den där festen blir nog inte särskilt rolig. Om den sen visade sig vara långt över förväntan så var det ju uppiggande men samtidigt något som kunde ge ångest efteråt.

Alldeles nyss fick jag oförmodat erfara den överdådiga glädjens pris. Jag lever ju annars - som mina trogna läsare redan vet - i kanten av dödsskuggans dag. Förtvivlad, ångestriden. Men trygg.

Nu kan det inte bli värre. Vilket det naturligtvis kan. Jag kan ju ännu gå på mina nervskadade fötter. Förtvivlat påminns jag om att det inte var så länge sen som jag kunde bota nedstämdhet, ångest, genom att ta mig till en lokal där det dansades och jag blev ofelbart frisk och lycklig. Det ger dessa bitterhetsanfall, att varför just fötterna? Följdfråga: "Tycker du det skulle vara bättre om åldern satt sig i händerna i stället"?

Alltnog. Trots fötternas defekt tar jag mig ibland till något som heter "frigörande dans", en öppen klass med fritt skapande individuellt dansande. Min saknad är monumental. Spysjuk av bitterhet och i vetskapen om att för tre, fyra år sen hade också jag kunnat kasta mig loss i detta fria dansande. Och parallellt alltid vetskapen om att om jag fortfarande hade kunnat det, hade jag inte behövt experimenterandet med antidepressiva mediciner med intolerabla biverkningar.

Minnet av hur jag efter trettiofem minuters ihållande dans alltid fick den där kicken av frihet och odödlighet. Man skulle kunnat ställa klockan efter just den lycklighet som då fyllde mig ända ut i fingertopparna. Nu håller jag mig i en stol eller ett element och dansar på stället. Det märkliga med den där lyckoupplevelsen för länge sen var att den inte efterföljdes av någon ångest. Jag kom hem, drack varm mjölk, duschade och var en helt igenom lycklig människa utan rädsla.

Sen länge är jag ju nu ångestriden och deprimerad. Men plötsligt fick jag oväntat uppleva en liten glädjepeak.

Det var på den där dansen då jag oväntat fick händer som tog tag i mina och, visade det sig, gav mig den balans som jag annars inte har. Jag blev hisnande barnlycklig och nu kom hela tiden någon annan kamrat och tog över mina händer så att jag slapp hålla i elementet utan kunde röra mig ute på golvet.

Naturligtvis kunde jag inte dansa som de andra. Jag kände en sorts underbar frihet. Svettig och lycklig bytte jag sen kläder och glädjen höll i sig över den sena kvällen med soppa och läggningsritual. Morgonen efter kände jag mig fortfarande glad och frisk. Det slumpade sig så att även nästa kväll hade jag ett program. Krokiteckning tillsammans med en grupp tecknare som fått hyra in sig i ett hörn av ett stort arkitektkontor. Det är lite stökigt för mig att ta mig dit. Måste ha hjälp ner till taxin och motsvarande stöd på tillbakavägen.

Att rita kroki är lika roligt som att dansa. Den här kvällen var det en ovanligt bra modell och den frigjorda glädjen från kvällen innan kom mig att bli mer oförvägen i mitt tecknande och kom alltså loss i några riktigt bra bilder. Och var oförsiktig nog att än en gång bli så där barnsligt glad. Två kvällar av lycka, så oförståndigt och så riskabelt. Jag visste ju vad det kunde bära med sig. Som amen i kyrkan vaknade jag alltså nästa morgon med ordentlig ångest och rädsla.

Jag har egentligen alltid vetat hur farligt det är att låta sig bli ogarderat glad. Kanske det är ett nationaldrag? Det är därför man dricker. För då kan man sen alltid skylla på det.

Hos mig kan det säkert kopplas till min underbara maniske pappa som när han var som mest glad togs ifrån mig och kördes till ett mentalsjukhus. Men jag kan också tänka mig ett nordiskt lutherskt drag. Men å andra sidan var det ju Luther som hävde prästernas celibat. I grunden är det nog granskogens dysterhet eller stabilt grundad inställning att varje ogarderad glädje har sitt pris.

Eller?Som amen i kyrkan

vaknade jag alltså nästa morgon med ordentlig ångest och rädsla.

Kerstin Thorvall ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM