Grannarna hör slagen men vill inte lägga sig i

KOLUMNISTER

Det kommer allt mer alarmerande rapporter om barn i Sverige som mår illa. Organisationen Bris vet. Under förra året kom det drygt 18 000 statistikförda samtal. Tre fjärdedelar av dem kom från flickor runt tretton år. Allt fler av dem tänker på självmord; många av dem skär sig med vassa föremål.

Det kan handla om mobbning, misshandel och sexuella övergrepp. Det är kartlagt att det vanligen är den biologiske fadern och att mamman känner till vad det är som pågår utan att själv ingripa.

Själv har jag ett glömt minne av någon mörk skugga som lutar sig över mig och bakom den skriker min mamma. Nej, jag vet inte mer än så.

Man läser och blir allt mer skrämd. Som att man inte har förstått hur stor frekvensen av mobbning är. Här finns ett stort antal brottsoffer. Statistiken över antalet är inte dokumenterad. Man har en obehaglig misstanke om att lärarna inte alldeles engagerar sig. De har liksom sitt att tänka på.

Också inom skolans lärarkår kan det finnas en eller annan som själv blir mobbad. Inte minst av skolbarnen, sina elever. Någon är komiskt överviktig, någon annan har en pipig röst som går upp i falsett vid upprördhet. En tredje kan inte hålla ordning i klassen vilket släpper loss någon sorts kollektiv sadism i klassrummet.

Jag minns från min tid hur en stor, ful kvinna med utstående tänder svårt mobbades av klassens tre värstingar. Hon kunde till slut brista i gråt och rusa ut för att klaga hos rektorn. Vad jag minns hjälpte det aldrig. Men att hon ofta måste ta tjänstledigt för att vila upp sig.

Andra lärare utövade själva misshandel. Där fanns till exempel geografiläraren som kunde vinka till sig en orolig pojke och med pekpinnen i handen dra in honom i kartrummet och sen hörde de som satt kvar det hårdsnärtiga ljudet då käppen landade där den skulle och sen de kvävda skriken från honom som tuktades. Det var sånt som aldrig beivrades från högre ort.

Själv mobbades jag av den koleriske franskläraren som hade ett stort lager sarkasmer som han med förkärlek riktade mot mig; jag förstod aldrig varför, men att de skrämde mig så att jag började stamma och då kunde han göra sig lustig över det. Stamningen hängde i också utanför skolan.

Så småningom blev det ju förbjudet att slå eller att på annat sätt trakassera eleverna. Men fortfarande på 70-talet hade min yngste son på mellanstadiet en magister som med förkärlek brukade lugga den ljuslockiga flickan Marie när hon viskpratade med sin kompis.

Han hade också en tendens att alltid köra ut klassens ende invandrarpojke i korridoren för just ingen anledning alls.

Barnmisshandel och sexuella övergrepp i hemmen har tidigare varit något som inte fått komma fram utanför familjen. Grannar som hör slag, piskrapp och förtvivlade barns skrik känner gärna att det är bäst att inte lägga sig i. I drygt åtta av tio fall blir barn just misshandlade i hemmet. Både pappan och mamman kan vara den som slår. Där finns också kopplingar till ätstörningar och mycket dåligt självförtroende. Barn som drabbas av svåra kränkningar från närstående vuxna som de är beroende av, lägger ofta skulden på sig själva. Det kan gå så långt att de börjar fundera på självmord.

En flicka skriver: Jag hatar mig själv ... jag orkar inte leva längre, jag måste bestraffas eftersom jag inte är normal ...

I ljuset av detta framträder 70-talet som en period då barnen fick ta plats, och vara lite bråkiga utan efterräkningar. Det kom till en lag som förbjöd barnaga. Ett barn kunde gå till polisen och anmäla sina föräldrar. Det fann man i Frankrike så extraordinärt att det kom i tidningen. Man såg det som ett ingrepp i familjens privatliv. I Frankrike hade man vid tiden en stor förkärlek till uppfostran via aga. Det fanns en särskild piska i färghandeln att köpa för just detta ändamål.

Själv tillhör jag ju den generation då barnen skulle agas. Smisk på stjärten. Örfilar. Alternativt låsas in ensam i ett rum och vara gråtande rätt. Utanför den låsta dörren stod mamma och frågade: "Är Kerstin snäll nu?" "Neeeej", skrek jag. Men till slut gav jag ju upp. Jag förmodar att fortfarande står det nånstans i bibeln: Den man älskar, den agar man.

Kerstin Thorvall

ARTIKELN HANDLAR OM