Låt gamlingarna få utlopp för kreativiteten

KOLUMNISTER

De börjar diskutera ett annat boende för mamma. Vilka då? Barnen förstås. Här sitter jag på 105 kvadrat och har ångest varje minut, jag är ensam i våningen. Hyr in unga människor som kan sitta i min soffa och avväpna den ensamhetsskräck som alltid slår till mellan klockan 17.00 och 21.00, Sara är en av dem som sitter med mig. Hon är konstnär. Jag börjar spåna runt tanken att hon och fyra kompisar skulle dela ett gammalt men välbevarat hus och adoptera mig. Vi skulle bo ihop, jag skulle stå för boendekostnaderna. Men alla skulle ju då och nu gå hemifrån till ateljéer och kompisar.

Just där kom plötsligt ett ljus in i min desperation. Jag såg plötsligt ett annat scenario. Ett kollektivt boende av gamla och nya konsthantverkare. Ett rymligt hus, gammalt men välbevarat. Där åldriga och unga konsthantverkare och konstnärer skulle kunna utöva sina specialiteter. Gamla tanter som väver trasmattor, knypplar spetsar, trampar en spinnrock, medan turister från när och fjärran trängs för att se hur de gör. De unga syr kläder, broderar på tröjor och allt som produceras är till salu för inte så billiga priser.

Ute i den gamla vedboden slöjdar farbröder leksaksbåtar eller vackra skålar att lägga frukt i. Var och en i kollektivet har sin egen specialitet. På den krattade gården står kälkar till salu och egenhändigt gjorda trädgårdsmöbler där kaffestugans hembakta bröd förtärs med andakt. Vi tänker oss att huvudhuset är så stort att övervåningen kan upplåtas till bostäder åt kollektivets medlemmar. Men samtidigt är detta också ett äldreboende för de gamla som då och då kan behöva tillsyn av distriktssköterskan eller den närmast placerade husdoktorn.

Idén är alltså att man förenar ett flitigt handarbete, målande och slöjdande med ett äldreboende som i motsats till det traditionella också låter de gamla ha kvar sin värdighet som ännu seriösa utövande konstnärer och hantverkare.

Det är inga hobbyer de sysslar med för att få tiden att gå. Och den av dem som så flitigt sitter vid skrivmaskinen, skriver varken brev eller dagbok. Hon arbetar med sin nästa bok. Precis som den 87-årige Enoks tavlor inte är ett hobbyarbete utan seriös konst eftersökt av samlare.

Man vet här att de gamla i stor utsträckning kan mycket mer än vad de vanligtvis tillåts visa. De utövar sin konst, utvecklar den. Vi vet sedan gammalt hur våra största konstnärer i modern tid arbetade långt upp i åren. Ingen skulle ha drömt om att placera Henri Matisse på ett äldreboende av svensk standardmodell. Han satt i sängen och klippte dessa underbara, häpnadsväckande, dansande figurer och när hans händer inte längre löd honom hade han elever som utförde det praktiska arbetet efter mästarens direktiv.

Sverige, detta arma land av kortsynthet och brist på kreativitet hos det ledande politiska skiktet, har inte förmått annat än att i sin behandling av åldriga kreativa människor se dem som hjälplösa hjon som ska matas, tvättas och finna sin stimulans i att lösa korsord eller se inställsamma nöjesprogram på tv.

Min drömda by med äldrevården inbyggd i det kollektiva arbetet på den gamla gården är självförsörjande genom sitt eget skapande av konstnärliga produkter från kakor till trasmattor, och gör dessutom hela kommunen till ett eftersökt turistmål.

De gamla får naturligtvis krämpor som måste ses till, en och annan kanske måste in till lasarettet för något ingrepp, men tillfriskningsprognosen är positiv, eftersom de sjuka i själen ännu är unga och friska. Vi kallar byn för Unghede.

Dessa kommunalpolitiker gnuggar belåtet händerna. Dessa gamla som annars är så tärande för samhället har genom byn Unghedes exempel hittat ett helt nytt, billigt och FRAMGÅNGSRIKT sätt att ta hand om sina gamla: exemplet blir riksbekant politiskt. Ideliga besök från hela landet gör Unghedes kommun till ett mönster för hela Sverige. Nerslitna servicehus görs om till hotell.

De gamla bor och lever i de lönsamma konstnärskollektiven.

Kerstin Thorvall ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM