Janis Joplin kan göra dig på kanelen, tro mig

KOLUMNISTER

På sniskan, på snusen, på dojan, på kanelen. Full, påverkad, litet glad, hög, är man ju ibland.

Jag dricker inte alkohol och nyttjar inte droger. Men visst vet jag att berusa mig ändå. Det finns nämligen andra sätt än de konventionella, jag menar alkohol och andra gifter, och jag tycker att man kunde prata litet mer om dem. Sätta upp dem som alternativ, så att säga. Det behövs.

Man kan till exempel lägga på en cd med Janis Joplin och snabbt komma in i ett ordentligt rus. Den cd jag tänker på heter "Pearl" och kom ut efter sångerskans död.

Hon var en av dem som dog narkotikadöden. Jag vet inte hur mycket man suggereras av den vetenskapen, när man lyssnar till hennes hesa röst. Men jag tror inte den behöver någon extra krydda. Den är i sig själv nog. Har en intensitet, en närhet, som ger mig svindel. Någonting, som kommer mig att tappa fotfästet, jag liksom flyter iväg och jag börjar att gråta eller dansa, det beror på vilket som ligger överst.

Jag har mörkt i rummet och skruvar sen på ljudet högt, på det sättet som barnen gör, och musiken blir fysiskt påtaglig, rytmen hamrar mot kroppen, den sticker i huden och så Janis sång som ena sekunden är mjuk och vacker, nästan ful och frånstötande. Ett hest skrik av skratt eller förtvivlan.

Tro mig, man blir "på kanelen" av det.

Jag vet äldre människor (som jag) som blir irriterade när det spelas högt. "Måste ni ha på det så högt?" frågar de bortsjunkna tonåringar, som förvirrat tittar upp, tvingade tillbaka till verkligheten. Men den som frågar så har aldrig vågat ha musiken annat än som ofarlig bakgrund, ett ackompanjemang till andra sysslor.

Annars är det ju inget nytt i att låta musiken ta en och föra en bortom. Det är i stället ett urgammalt sätt att komma i trans. Trummornas påträngande rytm eller munkarnas entoniga sjungande böner. Frälsningssånger med många verser och melodi som känns i magen.

Och på musik kan man bli lätt salongsberusad eller redlöst påverkad. Jag minns en konsert i Winchester Cathedral, där man dragit ihop fyra grevskaps körer och så var det pukor och trumpeter och basuner, så att den väldiga kyrkan darrade och man frös av skräckblandad vällust.

Också annan sorts skönhet kan ha en berusande effekt. Vissa färger gör mig yr i huvudet. Det finns linjer och proportioner som gör mig matt i knäna. När jag kommer till Florens upplever jag varje gång hur jag lyfts ur mig själv, blir svettig och andfådd av glädje. Som om jag var på väg till ett hemligt kärleksmöte.

Annars är ju förälskelsen oslagbar som berusning och verklighetsflykt. Det vet alla. Ingenting är mera bedövande och stimulerande, hur man då bär sig åt som om man inte var riktigt klok (man är inte riktigt klok). Hur man pratar och handlar bortom allt förnuft. Hur man är oemottaglig för alla kloka argument. Hur man vägrar att se verkligheten.

I akut förälskelse har man alla symtomen. Överdådet och överlägsenheten. Att man inte vet vad rädsla är. Att man älskar världen och den älskar de.

Också förälskelsens baksmälla är fullt jämförbar med den man får efter en längre tids spritmissbruk. Så den är inte att rekommendera (men det brukar ju inte hjälpa).

Bingo är mindre riskabelt. Eller bridge. Patiens. Att sola sig.

- Vadå? Skulle det vara något rusmedel att sola sig?

Jo, men det är alldeles tydligt, visst är det? Som man kan gå in i solande. Ägna dag efter dag åt ingenting annat än att smörja in sig med olika oljor och krämer och lägga sig på mage, på rygg, på mage igen och tänka på ingenting annat än att bli brun. Att hon är brunare och han är röd och hon är brunast, vad har hon för sololja, tro? Men vitt är snyggast till solbrännan, fast svart är inte dumt heller. På kvällen är det snyggt med svart"

Kan inte detta och värmen därtill fylla livet så man struntar i allting annat, så vet inte jag.

Sen är det dansen.

Den var min speciella fylla. Det var egentligen bara förälskelsen som gjorde mig lika onykter. Nu har dansen fått bytas ut mot annan fysisk aktivitet, till exempel övningar på gymmet. De skänker visserligen inte samma eufori men gör att jag känner mig levande. Vad kan man mera begära?

Och man blir inte ens bakfull. Nej, efteråt fortsätter man att må bra en lång stund.Annars är ju förälskelsen

oslagbar som

berusning och verklighetsflykt.

Kerstin Thorvall , [email protected]

ARTIKELN HANDLAR OM