”Har du tagit tempen idag?”

KOLUMNISTER

Ibland, nej ofta, får jag känna mig som i barndomen. Det är inte något som kommit till i stigande ålder. Det är snarare sånt som aldrig växt bort. (Och vid det här laget tror jag inte att det kommer att gå bort heller).

Sånt som: att plötsligt bli fruktansvärt gottsugen och gå ut i köket och skafferiet och titta om det finns något, och när det inte finns, så sätter jag i gång och gör en chokladröra. Ni vet, en sån man gjorde före de färdiga chokladpulvrenas tid.

Man tar ren kakao och strösocker och lite grädde och rör ihop det och sen smakar man litet på "geggan" innan man häller på kokande vatten. När man sen dricker det känner man sig mycket stilla och tom på tankar.

Att deppa ihop lite för att det är lördagskväll och ingen har ringt på hela dagen. (Rester från den tiden i livet då man stod och föll med att någon ringde och föreslog något till kvällen).

Att vara förkyld och vilja gå och lägga sig mellan lakan och vänta på att någon ska komma med honungsvatten och skorpor och vända på kudden, när den blir svettig, och ge mig nya veckotidningar och fråga om jag tagit tempen på eftermiddagen. (Och i det ligger det snopna i att bli stor och inse att det inte var någon idé att bli sjuk, för förhoppningarna infrias inte).

Att jag varje dag väntar på posten som om den skulle innehålla något fantastiskt. Mitt livs chans. Ett erbjudande från Amerika. En förfrågan om det skulle vara möjligt att få göra en tv-serie på någon av mina böcker. Ett kärleksbrev från någon som jag älskar hemligt.

Att jag alltså dag efter dag sitter på pass i närheten av brevlådan och känner samma besvikelse över att inte i dag heller. Men genast kommer då tanken på att kanske i morgon, då.

Att vilja ha en kort kjol och en röd- och vitprickig blus.

Att jag blir så rodnande lycklig om någon säger att jag är litet vacker. (Därför att det sas aldrig, när jag var femton år och skulle ha dött av lycka, om någon gjort det). Däremot hörde jag ofta att jag var flitig och duktig. Det är därför det inte har gjort mig påfallande lycklig, när någon har berömt mig för att jag är flitig och duktig.

"Vaddådå", tänkte jag trotsigt. "Vad är det med det då?" Jag ville hellre vara söt. Så är det.

Och i debatten om kvinnans frigörelse och likställighet så ville jag gärna stå i första ledet. Men det gick ju inte när jag hela tiden snubblade på att jag tyckte att det var roligare att bli uppskattad som könsvarelse än som duktig människa.

Att jag vill att man ska tycka om mig även om jag är grinig, deppig, bråkig, hysterisk.

Att jag då och nu vill sitta i knä och bli vaggad och tröstad och tyckt synd om och bli förlåten för att jag är så liten och förstår inte bättre.

Att jag går och väntar på sommarlovet och hör hur luften sjunger av "den blomstertid nu kommer".

Att jag tror att nu ligger en enda lång sträcka av underbara, lata sommardagar utan slut framför mig.

Att jag vill gå ut och plocka vilda blommor och sätta ihop dem till buketter.

Att jag blir så andfått lycklig när riktigt stora pojkar kommer hem och vill äta middag med mig. Såna stora pojkar som jag aldrig fick leka med, när jag var liten. (Och att det är så svårt att inse att dom faktiskt är mina söner).

Att jag kan säga: "När jag var mindre, tyckte jag så mycket om kokosbollar."

Att jag nånstans inne i mig går och tänker på hur det ska bli när jag blir stor...

Kerstin Thorvall

ARTIKELN HANDLAR OM