Besöken är som honung för själen

KOLUMNISTER

Det är alltid ett lyckligt äventyr, när dom kommer på besök. Mina söner.

Eftersom inte alla bor i min närhet (en bor så långt bort som i Skåne) ser jag dom inte så ofta på en gång.

Men för en vecka sen kom till min stora glädje även sonen från Skåne. Han med bikuporna. Det måste vara Sveriges bästa honung som kommer därifrån.

Som vanligt fick jag ett par burkar av honom. Hur trött jag än är brer jag mig en honungssmörgås. Alla vet också hur gott det är med honung i te. Det är en produkt som även kan användas till matlagning.

Varje gång jag åker till Österlen så är det ett spännande fenomen att se när bina svärmar. Det är inte utan rädsla jag ser min modiga son iförd den typiska bihatten närma sig de ilsket surrande bina.

Nu är jag glad över att son Johan sitter här i soffan och har tagit med sig lillebror Anders. Jag tänker på hur bra dom trivs tillsammans och har så alltid gjort.

När minstingen som treåring inte ville gå och lägga sig, kom storebror till undsättning. Han värmde "kinderhonung" och såg till att lillebror blev nattad.

Det är självklart att treåringen blev stolt över att få vara med trettonåringen. Redan på den tiden tycktes Johan ha intresse för bin. Han förklarade för den ivrigt lyssnande lilla Anders, hur honungen kommer till.

En annan sak Anders fick lära sig av Johan var att knäppa tröjan från rätt håll. Storebror hade för mycket, mycket länge sen lärt sig att det går lättast att börja nerifrån och knäppa uppåt. Då blir det ingen förarglig knapp över, när man kommit till slutet. På så vis hade Anders fått ett stort problem löst.

Tillsammans med de övriga bröderna kunde dom ganska ofta busa ordentligt. Mest misstänkt verkade det när fullständig tystnad rådde. Frågade man vid ett sådant tillfälle: "Vad håller ni på med?" och svaret blev: "Ingenting", då var det verkligen fara å färde.

Anders, som hade och fortfarande har ett öppet sinnelag, var omtyckt av alla sina bröder. Men det var Johan han kanske tydde sig mest till. Det var roligt att ha fyra killar omkring sig, när de växte upp. Och det är roligt att få besök av dem som charmiga vuxna män.

Som under deras uppväxt kan jag också nu umgås kamratligt och obesvärat med dem. De har med åren fått egna rätt stora familjer. Några av barnbarnen är utspridda och har i sin tur fått barn. En del utbildar sig på annan ort. Alla har mycket att göra.

Tillfällen till gemensamma sammankomster blir inte lika många som man kunde önska sig. Så är det för många, många mor- och farföräldrar. Jag är inget undantag. Ibland kommer ändå ett par glada, charmfulla söner och hälsar på. Då är man bara lycklig.Ibland kommer ändå ett par glada, charmfulla söner och hälsar på. Då är man bara lycklig.

Kerstin Thorvall

ARTIKELN HANDLAR OM