”Vi var redo – för en seriemördare”

Skuldfrågan ansågs enkel – därför lät vi oss bli manipulerade

Foto: URBAN ANDERSSON
Första erkännandet Fallet Charles Zelmanovits var den första av Thomas Quicks bekännelser som prövades i domstol.
KOLUMNISTER

Jag hade aldrig hört något ­liknande, Thomas Quicks gråt var ett vettlöst jämrande, han ­råmade som ett plågat djur.

Jag skrev skakad att det var ”bortom all förståelse”.

Men det fanns ingenting att förstå.

Jag var en av många journalister som manipulerades i ­Piteå tingsrätt 1 november 1994. Som lät mig manipuleras. Medierna utgick från att Thomas Quicks bekännelse var riktig. Inga kritiska frågor ställdes.

Jag svek mitt uppdrag, så är det.

Jag läser nu om artiklarna jag skrev i Piteå för snart 18 år ­sedan. Fallet Charles Zelmanovits var den första i raden av ­bekännelser som skulle prövas i domstol. Mitt uppdrag var att efter bästa förmåga återge vad som ägde rum i rättssalen, ”stämningen”.
 

Skuldfrågan var enkel, ­ansågs det. Det fanns en bekännelse, åklagaren påstod att ­annan bevisning fanns, och ­inte ens försvarsadvokaten försökte komplicera saken.

Mina minnen är vaga. Jag kommer ihåg en ­liten åldrad rättssal, fullsatt. Jag såg Quicks flint blänka längst fram till ­höger.

Men ljudet. Den ­råmande gråten.

Den kan jag återuppleva, den berörde mig, kröp under mitt skinn. Vi såg den på en videoupptagning från vallningen på brottsplatsen. Även i rättssalen började Quick ­någon gång hulka och skaka, och fick omhändertas.

Jag tolkade ljuden utifrån det jag trodde mig veta, att mannen var pedofil, nekrofil och kannibal. Jag talade även med Sven-Åke Christiansson, en för mig då okänd psykolog. Jag uppfattade honom som ett oberoende expertvittne och skrev tacksamt ner de förklaringar han ­erbjöd om morden. För Quick är brotten en ”berättelse” med ­logik, sa Christiansson, han är det våldtagna barnet som försöker flytta över sin skräck på någon ­annan.

Ja, herregud.

Vad jag inte visste eller försökte analysera var Christianssons märkliga roll i dramat kring Quick, som polisens hjälpreda, vårdare och dessutom forskare i karriären och med bokprojekt.

Sådant ska ifrågasättas. Journalistiken är till för det. I någon mening har journalistiken ändå fungerat, eftersom Hannes ­Råstam fanns och tog på sig uppgiften.

Skulle vi ha varit lika flata i dag? Inte på exakt det sättet, tror jag.

Jag tycker att dagens kriminaljournalistik är vassare, kunnigare. Rättspsykiatrin är öppnare, och har fler talesmän. De många bloggarna gör egna­ ­efterforskningar och granskar media.
 

1994 visste vi ­ännu inte att flera män felaktigt dömts för incestanklagelser, framtagna ­under terapi. En ofta återgiven och ­oemotsagd ­sanning var att specialutbildade terapeuter kunde ”aktivera” minnen av förträngda sexuella övergrepp.

Det kan rent av ha varit av ­någon liten betydelse att ­filmen ”När lammen tystnar” fort­farande var färsk på näthinnan, med seriemördaren Hannibal Lecter som en möjlig ­modell för ­obegriplig ondska.

Vi var redo för en svensk ­seriemördare.

För två år sedan träffade jag Sture Bergwall på Säter där han fortfarande sitter, och jag ­berättade vad jag hade skrivit från ­Piteå. Han log och sa att han förstod. Han var då 60 år och friad från det första av de åtta mord han dömts för. Han sa att han nu hoppas bli ”respekterad”.

Vi ser nu sten för sten plockas ur monumentet ­Thomas Quick, tills det rasar. Där bakom döljer sig den oskyldige, drogfrie och ofarlige Sture Bergwall. Är det så?

Han var en man som förgrep sig sexuellt på pojkar, knivhögg en man, rånade en bank och höll gisslan. Då ­ansågs han ­behöva vård. Men är han frisk? Hur vet vi det?

Se där, ännu en ­kritisk ­fråga som måste ställas.