Med vilken rätt pushar vi för fler män på dagis?

Kerstin Weigl om förtvivlan - och tvivel

KOLUMNISTER

Jämställdhetsminister Maria Arnholm vill se en nationell strategi för att få fler män till förskolan. Är det viktigt? För första gången umgås jag med tvivel.

 Jag skriver i affekt, på mitt bord ligger den tjugofemsidiga stämningsansökan kammaråklagare Linda Caneus lämnat tingsrätten. Det som beskrivs är den unge praktikantens febrila sexualbrottslighet som ska ha börjat hans första arbetsdag, blivit allt grövre: en feber är det, en klåda.

Praktikantens sista arbetsdag är den  3 april, en torsdag. Tre grova våldtäkter. På toaletten. Vid en lekborg, mot samma barn. Ett barn våldtar han, enligt åklagaren, i badrummet på mellanbarnsavdelningen.

Men den kvällen ringer en mamma till förskolechefen och återger vad barnet sagt hemma. Den förskolechef som tycker att 21-åringen borde satsa på yrket. Det är ju därför hon tagit emot honom som praktikant, för att det är "bra med en blandning".

Javisst! Jag har med självklarhet räckt upp handen för fler män. På svenska förskolor är omkring tre av hundra anställda män och inte mycket har hänt på 40 år. Enkönade arbetsmiljöer är inte någon bra idé, inte för vuxna.

Men för barnen? Med vilken rätt pushar vi för fler män på dagis om vi inte klarar det? Något säkert stöd finns inte för att fler skäggiga människor leder till sundare könsrollsmönster i barngrupperna. Forskning antyder att långt viktigare är hur personalen arbetar med genusfrågor, inte vilka könsdelar de har.

Framförallt: förskolan blev inte pedofilfri. Trots flera ögonöppnande skandaler. Trots en ny lag om att utdrag ur belastningsregistret kan krävas av alla som anställs inom barnomsorg och skola.

Möjligen kan maskorna tätas. Kanske yrkesförbud för personer som är dömda för sexualbrott mot barn och vill fortsätta i jobbet?

Jag kanske lugnar ner mig. Jag borde skriva något klokt. Det känslomässiga leder ingenstans. Men var sak har sin tid.

Lärdomar kommer inte att saknas. Jag läser en intervju i lokala tidningen Barometern, med mamman till en utsatt flicka. Varför berättade du inte, hade mamman frågat sitt barn. Som svarade:

– Men mamma, du har ju inte frågat.

ARTIKELN HANDLAR OM