Känslor är just bara känslor

"Jag vet inte om Nacka även tänker självkritiskt"

KOLUMNISTER

Att människor har känslor är i grunden bra. Att styras av känslor är en annan sak. Det kan vi lära av protesterna från Moravägen i Nacka.

Även andra lärdomar kan finns.

På någon vecka kommer 89 mejl om husköpet. Jag har gått igenom dem. Siffran är intressant. På några dagar blir en sanning att 18 – och ibland 20 eller "minst 18" – unga män ska flytta in. Ingen reflekterar över hur tjugo människor ska få plats i femrumsvillan.

En kärna finns bland mejlskrivarna, 14 personer uttrycker starka känslor. Där får en historia fäste, om en kvinna som ska ha tagit sitt liv efter en gruppvåldtäkt och efterlämnar två barn. I en första version är kvinnan väninna till en kvinna i närområdet. I nästa version flyttar självmordet närmre, och de moderlösa barnen bor "i området".

Det tar nio dagar för känslospiralen att dras ut till bristningsgränsen och morgonen 2 maj står två män och en kvinna i kommunhusets reception och kräver ett möte med kommunalrådet Cathrin Bergenstråhle. De talar om organiserat motstånd och att anlita Hells Angels till beskydd.

Jag ringer Bergenstråhle och hon säger att de var "oerhört upprörda och stridslystna". Även för henne berättade de om den gruppvåldtagna kvinnans själmord.

■ ■ ■

Jag vet inte om Nacka kommun för någon självkritisk diskussion om demokrati, sin relation till invånarna, men glipor finns, även i de sansade breven: stråk av misstro och besvikelse: somligt är vanskött. Industritomter "liknar krigszon".

Andra rykten går ut på att politikerna har en hemlig plan, för att freda sina egna bostadsområden ska Moravägen offras.

Och hur är det med den tändande gnistan, artikeln i Dagens nyheter 22 april, om att kommunen vill köpa huset för att hysa flyktingar?

Alla mejlsvar från kommunstyrelsens ordförande Mats Gerdau (M) går ut på att ingenting är beslutat – och han skyller på att DN "citerade bara brottstycken". Men jag har kontrollerat med reportern som bestämt minns att Gerlau talade om lokalbehov för ensamkommande asylsökande.

■ ■ ■

Moravägen är en kullig småhusgata en bit från motorvägen, barnrika radhus och enstaka större villor. Här bor arbetar- och medelklass, utan lyxmarkörer.

En enda av de boende går med på att träffa mig, anonymt och på annan plats. Hon berättar att Moravägen inte är en gata där alla känner alla.

Hon gick på ett stormöte någon kallat till och kände: Oj, vilka är de här människorna som tydligen bor här.

Kvinnan vill prata om politikernas argumentation, att de ska räddas från Hells Angels. Har de inte redan funnits där 13 år utan att frågan väckts?

Politikerna säger sig öka tryggheten i Nacka, men hur vet de det?

De pratar om dialog, säger kvinnan, men vad de menar är att självklart ska vi prata med er – när allt är klart.

Sedan säger kvinnan att okej, möjligen är hennes oro för att bo granne med flyktingbarn obefogad, att det bara är känslor. "Men vissa känslor får man tydligen inte ha", säger hon och blir vass i rösten.

Jag antecknar och tänker tyst att Jo, till sina känslor har man rätt. Men känslor är just bara – känslor.

ARTIKELN HANDLAR OM