Nu står vi visst och väntar på bättre tider

Foto: TT
Jag har utgått från att det sitter i ryggmärgen på mänskligheten, hur vi navigerar på platser med trängsel, skriver Kerstin Weigl.
KOLUMNISTER

Det kan ha varit ­någon gång förra året som jag började gå in i väggar. En vägg av stillastående ryggar.

Jag ska gå av ett pendeltåg och dörröppningen är igenmurad av tre män som står och - ja, bara står. Står blickstilla.

Jag förs upp i en rulltrappa och när sista steget planar ut måste jag med några klumpiga hoppsasteg i sidled ­rädda mig förbi en mamma med barn som stannat på den fläck dit trappan fört dem. Bara stannat.

”Här står du och väntar på bättre tider”, sa man försmädligt när jag var barn. Om jag råkade stå stilla ­utan mål och mening.

Jag lärde mig att stå rätt, vad det nu är. Nyanserna är subtila.

Men något är i förändring. Jag känner inte igen mig.

Jag vill gå ut från en matbutik och måste ropa ursäkta och som i en fotbollstackling med axeln före bana min väg genom den lilla lucka de efter min upp­maning erbjuder.

Först tänkte jag att de måste vara enstaka händelser, enbart sammanfogade liknar de ett nytt beteende.

Jag har väl blivit osynlig, har jag tänkt. Rentav så till åldern kommen att jag börjar ta mig rätten bli grinig.

Men det fortsatte.

Jag är i USA på en konferens, högt pratande männi­skor på hotell, män i pösiga byxor och kvinnor i åtsittande färgstarka klänningar och vassa klackar som plöjer ­fåror i den brokiga heltäckningsmattan.

Och som oväntat stannar. Inte för att titta i mobilen, inte för att köa, inte av ­någon synbar anledning alls. Bara för att stå, som fastfrusna i steget.

Jag begriper det inte.

Jag har utgått från att det sitter i ryggmärgen på mänskligheten, hur vi navigerar på platser med trängsel. Den där instinkten att hålla undan, bana väg för trafik bakifrån.

Som allra tydligast i asiatiska städer där åsnor, motorcyklar, bussar och människor på ett för mig fascinerande sätt snirklar över gatorna i ett böljande samspel där ­alla väjer för alla.

Men beteende förändras över tid, vi har en ny kod, är min övertygelse. Fri för tolkning.

Om vi i en individhyllande tidsanda obekymrade tar oss rätten att stå där vi behagar.

Eller om vi med reptilhjärnan använder oss av en urgammal instinkt inför ­yttre hot. Att ­inte fly, inte slåss, utan frysa. Stå helt stilla. Och vänta på bättre tider.

ARTIKELN HANDLAR OM