Regeringen skiter i de ensamma mammorna

KOLUMNISTER

Regeringen skiter i de ensamstående mammorna.

Det är den bistra sanningen.

De ensamstående mammorna var 1990-talets stora förlorare. De hade lägre utbildning, var oftare arbetslösa och hade lägre lön i slutet av decenniet än i början.

Men vad gör regeringen för att underlätta för denna utsatta grupp? Praktiskt taget ingenting.

Underhållsstödet, som betalas till de ekonomiskt allra mest utsatta mammorna, var 1 173 kronor 1994. Trots upprepade löften om höjningar är summan fortfarande densamma.

I en rad av statsminister Göran Perssons regeringsförklaringar sägs att barnen ska stå i centrum för regeringens politik. Barnen till de ensamstående mammorna tycks dock vara undantagna.

I januari 2001 lovade Göran Persson i en intervju i Aftonbladet att ”titta på bidragsförskottet”.

Ingenting har hänt.

För att ge underhållsstödet samma värde som det hade 1994 skulle det behöva höjas med 160,18 kronor i månaden. Etthundrasextio kronor och arton öre.

I statens stora budget är det småpotatis. Att värdesäkra underhållsstödet för de omkring 300 000 barn som berörs skulle kosta statskassan omkring 48 miljoner kronor i månaden. På ett år är det en halv miljard.

Då ska man hålla i minnet att statens kostnader för underhållsstödet minskade med 300 miljoner kronor förra året eftersom antalet bidragsberoende sjönk.

I det 121-punktsprogram som ligger till grund för regeringssamverkan mellan vänstern, miljöpartiet och socialdemokraterna sägs att partierna ”vill förbättra situationen för de barn som lever i fattigdom i Sverige”.

Programmet undertecknades för 18 månader sedan. Sedan dess har partierna kommit överens om att satsa en halv miljard på de fattiga barnen, exempelvis höjda underhållsbidrag.

Men pengarna kommer först 2006. Då är det valår.

Vilket parti ska de ensamma mammorna lägga sin röst på? De väntar fortfarande på handfast vägledning.

Lena Mellin

ARTIKELN HANDLAR OM