Skillnaden för de sjuka: De behöver inte längre tigga till sig alla pengar

KOLUMNISTER

Den som hade förväntat sig stora förändringar lär bli besviken.

Regeringen har inte retirerat. Den har tagit ett litet steg tillbaka.

Inte mer.

Aftonbladets Lena Mellin.

Först ska sägas att de stora förändringar som regering och riksdag införde i sjukförsäkringen efter regeringsskiftet 2006 hade ett gott syfte. Färre människor skulle låsas in i sjukförsäkringen. Trycket, både på den enskilde och kassan, att gå tillbaka till jobbet ökade.

Det har gett resultat. Fler går i dag tillbaka till sitt arbete än för fem år sedan.

Studier visar att av dem som har varit sjukskrivna i ett år eller mer är det bara tre procent som kommer tillbaka till jobbet. Ju längre en person är sjukskriven desto otroligare är det att hon eller han kan jobba och försörja sig själv igen.

Men med det sagt blev konsekvenserna av de nya sjukreglerna förödande för många individer. Aftonbladet har under vinjetten ”Nya tuffa Sverige” beskrivit den omilda behandlingen av många människor som hamnat i ett tvåfrontskrig. Dels mot sin sjukdom, dels mot de myndigheter vars uppgift det är att hjälpa dem tillbaka till arbetslivet.
 

I socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons (M) förslag till förändringar finns tre ljuspunkter.

1. Längre sjukskrivning. I dag kan man vara sjukskriven i upp till 550 dagar om man är väldigt dålig. Sedan är det slut för alla utom exempelvis cancerpatienter och andra som lider av livshotande eller långvariga sjukdomar.

Men vid årsskiftet införs en gummiparagraf. Om det vore ”oskäligt” att en sjuk människa skulle tvingas lämna sjukförsäkringen ska den fortsätta vara sjukskriven.

Men oskäligt är en bedömningsfråga. Den sjuke kan tycka att det är oskäligt, däremot inte Försäkringskassan. Och vad Förvaltningsrätten tycker har man inte en aning om innan den första domen fallit om några år.

Dock innebär det en öppning jämfört med i dag. Dörren är inte längre helt stängd, den står på glänt. Även om man inte vet ifall öppningen är pytteliten eller bara liten.

2. Tidigare hjälp. I dag är man sjukskriven till dess att man inte är sjukskriven längre. Kan man inte gå tillbaka till sitt gamla arbete övergår ansvaret till Arbetsförmedlingen.

Nu vill Kristersson, och resten av regeringen, att arbetslivsinriktad rehab ska kunna sättas in redan efter ett år, alltså medan man fortfarande är sjukskriven. Det är mycket bra.

Dessutom ska Arbetsförmedlingen få pengar till ytterligare 3 000 platser för personer med nedsatt arbetsförmåga. Det är också bra. Men räcker det?

3. Fattigare eller fattigast? Det gäller dem som hade den nu avskaffade tidsbegränsade förtidspensionen, fortfarande är sjuka men som saknar sjukpenninggrundande inkomst. De är inte jättemånga, men tillräckligt många för att vara en varböld i ett land som kallar sig en välfärdsstat.

För den här gruppen införs nu ett bostadsstöd och ”sjukpenning i särskilda fall”. Den ska ge 223 kronor om dagen, det vill säga 1 115 kronor i veckan före skatt.

Det säger sig själv att ingen kan leva på det. De tvingas fortsätta att gå till socialkontoret och begära socialbidrag. Skillnaden jämfört med i dag är att de inte behöver tigga till sig alla pengar, lite letar sig ner i börsen ändå.

Till sist oroar sig Ulf Kristersson för att förtroendet för Försäkringskassan är så lågt, även bland läkare. Därför ska förtroendet nu stärkas för kassan i ”hela den medicinska professionen”.

Förtroende är inget man får. Det förtjänar man i praktisk handling. Det har inte slagit socialförsäkringsministern att förtroendet är lågt eftersom en del av de regler kassan har hanterat har varit omänskliga?

Om gårdagens förslagslista räcker för att vända förtroendekurvan uppåt återstår att se. Min gissning är att det inte räcker.