Lägg ner den här förnedrande ’fasan’

KOLUMNISTER

Lägg ner fas 3, Reinfeldt.

I sina sämsta stunder går den att jämföra med statarsystemet.

Eller en slags mild form av slaveri.

Alliansen vann valet 2006 med löftet om att minska utanförskapet. Människor skulle ut från kylan och in i värmen, från sysselsättningsbrist till jobb.

Målet inte uppnått. Arbetslösheten är högre i dag än när regeringen tillträdde. Det har Fredrik Reinfeldt och hans statsråd kritiserats för.

Ännu hårdare kritik har regeringen fått för sina bryska metoder. Regeringen har oftare valt piskan än moroten.

Mest kritiserat av allt är fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin. I går backade regeringen och tillåter året ut att fas 3:arna utbildar sig

i stället för att jobba.

Det är ingen reträtt i full karriär, inte alls. Men i det lilla har regeringen böjt sig för kritiken.

Det kommer den att göra igen, jag lovar. Det finns nämligen inga riktigt bra argument för att behandla folk som man gör i fas 3. Inte ens med arbetslinjen som husgud.
 

Vi tar det från början. Självklart är regeringens ambitioner riktiga. Alla som vill och kan jobba ska göra det. Det håller nog de flesta med om.

Men fas 3:aren har en lång historia av arbetslöshet innan den hamnar i ”fasan”, som åtgärden också kallas av de insatta. Det är ingen som arbetsmarknaden ropar sig hes efter.

Först har han eller hon varit arbetslös i 300 arbetsdagar, knappt 1,5 år. Därefter har personen gått igenom jobb- och utvecklingsgarantins första faser. Det tar knappt två år.

Sedan är det dags för finputsningen, fas 3. Där ska den arbetslöse i upp till tre år sysselsättas med arbetsuppgifter som kan uppfattas som ”kvalitetshöjande” hos ”anordnaren” (arbetsgivaren).

Det skulle kunna vara framgångsrikt. Problemet är att man anar att så inte är fallet.
 

Utvärderingarna av jobb- och utvecklingsgarantin, som infördes sommaren 2007, är visserligen häpnadsväckande få.

Men ungefär 30 procent av dem som gått fas 1 och 2 går vidare till 3:an. Av dem gick första kvartalet 2010 1,5 procent vidare till ett jobb. Ingen imponerande siffra, senare studier finns inte.

Ett annat stort problem är att ”anordnaren” ofta struntar i att den arbetslöse ska sysselsättas med sådant som inte blir gjort av den vanliga personalen.

Enligt en stickprovsundersökning som Arbetsförmedlingen gjorde förra året misstänktes hälften, 47 procent, göra ordinarie jobb. De var inte alls kvalitetshöjare, de gjorde samma som alla andra.
 

Men det största problemet av alla är att alla fas 3:are inte får betalt för sitt arbete. En del jobbar gratis.

Den som uppfyller villkoren för att få a-kassa får mellan 320 och 680 kronor om dagen. Den som inte gör det får noll kronor.

Medan arbetsgivaren, förlåt anordnaren, får 225 kronor om dagen, omkring 5 000 kronor i månaden, för att ta hand om fas 3:aren kan den jobba gratis. Noll kronor, luft i plånboken, kalla det vad du vill men det går inte att äta för.

Fas 3:aren har inte ens rätt att tacka nej. Om arbetsförmedlaren anser att platsen är lämplig för den arbetslöse och för arbetsmarknaden är det bara att tacka och ta emot.

Lägg ner fas 3, Fredrik Reinfeldt. Den är, i sin värsta stunder, förnedrande för den enskilde. Och förefaller dessutom vara grymt ineffektiv.

En mördande kombination som det inte är värt att solka ner sitt politiska rykte för.

ARTIKELN HANDLAR OM