Flyktingkrisen är Löfvens vinna eller försvinna

1 av 3 | Foto: ANNA TÄRNHUVUD
Flyktingkatastrofen har lett till en helt ny agenda för Sverige och för regeringen. Men det har Stefan Löfven inte gjort klart för svenska folket. Det borde han göra. Hur frågan hanteras är helt avgörande för Löfvens framtid som statsminister.
KOLUMNISTER

Flyktingkrisen är Stefan Löfvens vinna eller försvinna.

Hanterar han det väl kan det bli bingo.

Sköts krisen illa ligger valförlusten nära.

Stefan Löfven gjorde jobben till Socialdemokraternas huvudfråga i valet för ett år sedan. Sverige skulle ha Europas lägsta arbetslöshet om fem år, lovade han.

Men det är inte på den frågan han kommer att bedömas på valdagen 2018. Det är hur han skött vår tids största fråga, flyktingkatastrofen. Bara i år väntas upp till 190 000 personer söka tillflykt i vårt land, fler än som bor i Sveriges femte största stad, Linköping.

Det är hanteringen av den frågan som kommer att avgöra om Stefan Löfven betraktas som en statsman värdig att leda landet i ytterligare fyra år. Eller som en politisk klåpare som inte lyckas med sin främsta uppgift, att ta kommandot i en svår fråga i en svår tid.

I går kom det dramatiska beskedet. Dock inte levererat av statsministern utan av migrationsminister Morgan Johansson (S).

– Men också vi har våra gränser för vad vi klarar av. Och där är vi nu.

Sverige kan inte längre garantera att asylsökande får tak över huvudet. Väntetiden på att få besked om man får stanna eller inte kan bli två år, eller ännu längre.

Budskapet var solklart: Kom inte hit.

Det var ett tydligt besked. Men ett av regeringens och Stefan Löfvens stora problem är annars otydlighet. En fråga kan vara jätteviktig under en period för att senare vara närmast bortglömd.

Ett exempel från valrörelsen är Lövens uttryckliga löfte om en industrikansler som skulle placeras på statsministerns kansli och hjälpa regeringen nyindustrialisera Sverige.

Det blev ingen kansler, det blev ett råd på näringsdepartementet. Och nyindustrialiseringen har inte kommit i gång. Däremot fortsätter avindustrialiseringen av Sverige, det är den privata tjänstesektorn som växer.

I flyktingfrågan har statsministern ett stort behov av att själv göra klargöranden. Han borde hålla ett state of the union-tal, det årliga tal som den amerikanske presidenten håller om läget i nationen.

Spelplanen ser nämligen helt annorlunda ut nu jämfört med valet eller då koalitionen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildades förra året. Flyktingkatastrofen har lett till en helt ny agenda. Men det har Stefan Löfven inte gjort klart för svenska folket.

– Vi behöver hjälp, sa arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) vid en presskonferens i går. Det kan man hålla med om.

I Socialdemokraternas valmanifest, blott 15 månader gammalt, finns inte ordet integration nämnt. Inte heller flykting. Invandrare förekommer en gång och då i ett avsnitt som handlar om att klyftorna ska minska.

Trots att 80 000 personer sökte asyl 2014. Situationen var alltså inte väsenskild då jämfört med nu. Hittills i år har Sverige tagit emot drygt 110 000 asylsökande.

I sin andra regeringsförklaring, alltså i höstas strax innan flyktingkrisen blev en katastrof, fastslog statsministern på nytt att EU måste fördela flyktingbördorna bättre. Men orden migration och invandrare förekommer inte i dokumentet.

Världen ser med andra ord helt annorlunda ut än när Stefan Löfven senast förklarade för medborgarna hur läget ser ut och vilka prioriteringar han som regeringschef vill göra. Därav behovet av ett tal där statsministern redogör för hur han anser att kartan ser ut och vart han vill att kompassen pekar.

I stället läcker det mejl från regeringskansliet där departementen uppmanas att senast på måndag leverera listor över kostnader som kan sparas eller skjutas på framtiden. Tidigare meddelade finansminister Magdalena Andersson (S) att flyktingkrisen gör att kommunerna måste få tio miljarder redan i år. Pengarna ska lånas upp.

Men hur mycket kommer det att kosta? Vilka inskränkningar kan svenska folket förvänta sig? Hur ser de ekonomiska ansträngningarna ut? Frågorna hopar sig.

Stefan Löfven skulle förmodligen inte belönas i det korta perspektivet om han berättade det. Men i det långa loppet skulle han, med stor sannolikhet, vinna. Människor vill veta vad det är som gäller.

I våras sa Löfven att det inte fanns någon gräns för hur många flyktingar Sverige kan ta emot. Nu har vi alltså nått den, enligt migrationsministern.

När det gäller hur landet ska styras har Stefan Löfven äntligen fått nästan som han ville från början. Efter att ha kollat hur många procent Socialdemokraterna samlade i väljarbarometrarna meddelade han hösten 2013 att Socialdemokraterna ville samarbeta. Centern och Folkpartiet pekades särskilt ut.

Men i stället bildade Löfven en minoritetsregering i koalition med Miljöpartiet baserad på 38 procent av riksdagsledamöterna. Sedan kom hotet om nyval och därefter Decemberöverenskommelsen, DÖ.

När DÖ slutligen sprack för en månad sedan tog sig både regeringen och Alliansen i håret och gjorde en första överenskommelse om flyktingmottagandet. Den kommer att behöva följas av fler.

Det är alltså inte längre det parlamentariska läget som hindrar regeringen med Stefan Löfven i spetsen att koppla greppet över vår tids stora fråga, flyktingkatastrofen. Både han, och Alliansens ledare, har där ett stort, gemensamt behov av att visa att de är förmögna och värda att leda landet.

Men hittills har regeringen i för hög grad ägnat sig åt att försöka skjuta över ansvaret för flyktingmottaganden till andra nivåer än de själva kontrollerar. EU ska göra mer, fördela flyktingarna över fler länder och betala mer.

Kommunerna borde också göra mer och bättre och snabbare, enligt regeringen. Och får därför i sanningens namn ett rejält pengatillskott av staten.

Inte bara samhället sätts på hårda prov av den pågående flyktingkatastrofen. Det gör det politiska systemet, och särskilt statsminister Stefan Löfven, också.