Ett barn försvinner och vi bara rycker på axlarna

Foto: ERIC TAGESSON
Här sågs den nu 14-åriga flickan med säkerhet för sista gången. Hon bodde tillfälligt i en lägenhet i Gamla stan när hon rymde.
KOLUMNISTER

Vi har tillåtit att en 13-årig flicka är spårlöst försvunnen i mer än ett år.

För mig är det helt obegripligt. Och djupt deprimerande.

Den 12 mars förra året försvann den då 13-åriga flickan från familjehemmet där hon placerats enligt Lagen om vård av unga. Hon lade nycklarna på bordet och försvann ut på Stora Nygatan i Gamla stan i Stockholm. Sedan dess är hon borta.

Hon är särbegåvad och mycket duktig på matematik. Som många andra särbegåvade barn har hon sökt sig till personer som är äldre än hon själv. De jämnåriga uppfattas som barnsliga.

Den nu 14-åriga flickan har haft missbruksproblem. Hon LVU-placerades för att socialtjänsten bedömde att sättet hon just då levde på kunde innebära fara för henne själv.

Det är sant att polisen efterlyste henne. Det är också korrekt att ”Missing people” lade ut en efterlysning av henne på sin sajt. Och att ”Efterlyst” tog upp hennes försvinnande i ett tv-program.

Men på det stora hela måste man nog säga att samhället, vi, struntade i att hon försvann. Trots att hon bara var 13 år. Trots att hon haft missbruksproblem. Och trots att hon sökt sig till äldre personer, även män, i sitt umgänge.

Alla varningsklockor borde ringa. Hon kan ha råkat riktigt illa ut.

Ändå har efterforskningarna efter henne varit märkligt summariska. Ett barn försvinner och vi som samhälle rycker på axlarna tänker att ”dyker hon upp, så dyker hon upp”.

Det är djupt deprimerande. Är vår medkänsla, vårt engagemang så begränsat?

Välfärdssamhället ska ställa upp för oss när vi är som allra svagast, heter det. Men det gör det ju inte. Det bevisar inte bara nonchalansen av henne.

Det gör även de hemlösa, åldringarna som skickas hem efter en tid på sjukhus och som därefter förväntas klara sig själva, skolbarnen som tillåts halka efter och gå ut grundskolan utan fullständiga betyg, pensionärerna som förväntas överleva på 12 000 kronor i månaden efter ett långt arbetsliv. För att nämna några exempel.

Hon hade behövt en advokat i form av en närstående som var en pain in the ass. Som gick till polisen varenda dag och frågade hur letandet efter henne gick. Som ryade på socialtjänsten och frågade om de verkligen inte kan göra något. Som bidrog med 50 bilder på flickan till ”Missing people” och själv var ute och letade.

Det engagemanget i en enskild individ, i det här fallet ett barn, kan samhället, vi, ännu inte ersätta. Därför är flickan fort­farande försvunnen.

Det är djupt deprimerande. Är vår medkänsla, vårt engagemang så begränsat?

5 saker att hålla koll på i veckan

Flera år till

■ ■ I dag avslutar Vänsterpartiet sin 41:a kongress. Plan-enligt valdes Jonas Sjöstedt om till partiets ordförande, allt annat hade varit en sensation. V spelar den märkliga rollen av både stödparti till regeringen och en av dess häftigaste kritiker. En svår balansakt som Sjöstedt klarar bra.

En snärjig dag

■ ■ Undrar du vad du ska göra i morgon? Sluta med det. Då firas nämligen Europadagen till minne av Robert Schumans deklaration 9 maj 1950 om ett enat Europa. FN-dagen för ”hågkomst och försoning för de som omkom under andra världskriget”. Och världsdagen för flyttfåglar.

Får inte vara med

■ ■ Magdalena Andersson (S) får inte vara med när hennes eurokolleger möts i morgon för att diskurera den nya grekiska krisen. Ministrarna ska se vad som kan göras för att undvika ny turbulens. Grekland ska betala av ett lån på 3,5 miljarder euro i juli men vet ännu inte hur. Tufft.

Fint besök

■ ■ Chiles färgstarka president Michelle Bachelet gör statsbesök i Sverige på tisdag. Hon är inte bara sitt lands första kvinnliga president. Hon är dessutom, trots sin katolska tro, frånskild med tre barn. Hon greps av Pinochets hemliga polis 1975 och torterades i ett fångläger.

Spännande tillställning

■ ■ Miljöpartiets kongress i Karlstad, med start fredag, blir spännande. I dagsläget vet man ingenting om vilka som kommer leda partiet efter språkrörsvalen. Många distrikt låter ombuden rösta som de själva vill varför utgången är svårspådd. En kvinna och en man, mer törs vi inte säga.

ARTIKELN HANDLAR OM