Flyktingpolitiken - en skamfläck

KOLUMNISTER

Det är en sak som jag har funderat över på sista tiden. Hur väl känner vi varandra? Jag menar, egentligen. Handen på hjärtat, hur många människor kan man lita på till hundra procent. Litar man ens på sig själv i alla lägen. Hur man skulle reagera om ens make fick ihop det med bästa polaren, eller grannfrun, eller en 21-årig enstaka-kurs-student med toppiga bröst. Allvarligt. Går den sortens reaktioner att förutse - för någon. Vem som kommer att sitta och klippa sönder vems kläder, och bajsa i brevlådan, eller sätta en yxa i matbordet, eller gömma gamla räkskal i en gardinstång (vilket för övrigt tillhör den mer sofistikerade kategorin som nästan förtjänar respekt.)

Men ni fattar vad jag menar. Går det att känna den sortens totala tillit som många påstår sig göra. Enligt någon slags, jag skulle aldrig. Eller jag känner Berit, och hon skulle inte drömma om att styckmörda någon, och allra minst Lennart. Eller gå till familjen Olsson, för de kommer att gömma er i källaren under ett krig även om det är med risk för sina egna liv. Hur vet man vilka människor som är

kapabla till vad?

För jag har absolut ingen aning. Men jag kommer att tänka på något som Jens Assur sa när han pratade om sin nya novellfilm "Den sista hunden i Rwanda". Nämligen att den största skillnaden mellan hur människor beter sig i krigs- och fredstid, är att det finns lagar i fredstid som sätts ur spel när det är krig.

Och det är ju sådant som man helst vill slippa att tänka på. Att det är samma persongalleri före ett krig, som under ett krig. Samma grannar och lärare och arbetskamrater och chefer. Med den stora skillnaden att alla plötsligt kan göra precis vad de vill.

Vill någon våldta en kvinna. Ställ dig i kö. Är du sur på din granne Kenneth som satte på din fru på förra kräftskivan. Ange honom. Står det en 11-åring och ristar in "hora" på din dörr. Ligg lågt. Våldtäkter, misshandel, fåfänga, girighet, avundsjuka, förnedring eller angiveri. När normerna och

lagarna är upplösta finns det egentligen bara en enda sak som avgör vad vi människor kan göra, och vad vi människor får göra. Och det är vi själva.

Så vem skulle vara vem? För det är ju ändå en sak som man har funderat över. Skulle man vara den israeliska soldaten som sköt på order, men som såg till att skjuta bredvid. Eller skulle man vara soldaten som inte sköt alls? Skulle man lära ungarna att heila lite halvslappt i förbifarten? Eller skulle man vara grannen i Rwanda som angav familjen tvärs över gatan?

Det är sådant som man inte vet. Och även om det finns människor som Lars Leijonborg, som redan nu har förhandsdeklarerat att han inte skulle dra sig för att lämna ut flyktingar som gömmer sig i ett hus, på en vind eller i en källare någonstans, så undrar man ju ändå över oss andra. Vem av era vänner skulle ni ringa? Och vilka vänner skulle våga ringa till er?

Vi upprörs när de anställda på Migrationsverket käkar tårta och skålar i champagne. Vi läser Anne Franks dagbok för våra barn. Vi vill så gärna tro att just vi är polarna som man kan lita på i alla lägen. Familjen som man kan ringa. Och landet som värnar lite mer om de mänskliga rättigheterna än alla andra länder.

Sedan sitter vi och väntar på att vi en dag skall få chansen att bevisa oss själva. Som om den dagen inte redan har kommit - och passerat. Som om vi inte redan har satt yxan i köksbordet och lagt gamla räkskal i gardinstången, och försuttit våra chanser att vara den där trygga medmänniskan som gömmer flyktingar på vinden när kriget rasar utanför.

Den svenska flyktingpolitiken har blivit en skamfläck. Är en skamfläck. Och i mars tar regeringen nu ett steg till.

Då lägger man fram ett lagförslag som skall göra det olagligt för svenska läkare att hjälpa gömda flyktingar som är i behov av sjukvård. Ett lagförslag som bryter mot läkaretiken och som förhindrar läkare att utöva sitt jobb.

Lita på oss. Lita på Sverige.

Om lagförslaget går igenom

i mars blir vi ett av de allra hårdaste länderna i EU när det gäller gömda flyktingars rätt till vård.

Lena Sundström

ARTIKELN HANDLAR OM