Börsen rasar och vi får ta smällen

KOLUMNISTER

Jag försöker vara glad. Men ibland krävs det en whisky.

Börsen faller och från mina föräldrar kommer det ett desperat sms.

"Hej! Det är mamma. "Hur gör man för att ringa hem till Sverige? Kan du sms:a oss numret till Kristianstad Sparbank?"

Mina pensionerade föräldrar har för en gångs skull unnat sig en bilsemester i Europa i några dagar, och sedan de åkte hemifrån i förra veckan har deras pensionspengar minskat med över 30000 kronor.

Lite mindre att leva för. Och vad gör man?

Småspararna flyr börsen, stod det i tidningen i veckan. Och det är ju sådant som får en att känna sig ännu mer vilsen och dum.

Kanske borde man hänga sig kvar. Skaffa nya aktier och fonder och köpa när alla andra säljer. Vi som har fått lära oss att allting handlar om långsiktighet.

Tänk långsiktigt!

Som om det är något som småsparare har råd med.

Småsparare grips av panik. Småsparare befinner sig alltid på fel ställe vid fel tillfälle. Och jag sms:ar numret till banken till mina föräldrar, och sedan tar jag en whisky och skriver till mamma och pappa att jag dricker te, och att de skall försöka ha det trevligt på semestern.

Lite senare på kvällen ringer en polare. Vi som egentligen skulle ha suttit och firat nu eftersom hon är en av de få som faktiskt har tjänat en massa pengar den här veckan. För så här var det.

Min kompis hade tokstädat hela lägenheten och till slut var allt sådär kliniskt, analt och "sätt dig helst inte ner" rent som det bara är i Sköna hem-tidningar och på husvisningar och i amerikanska filmer när man vill visa att någon är en galen psykopat.

Men det är ju sådant som man gärna vill tro på. Inte galna psykopater, men drömmen om det perfekta hemmet som kan förvandla kaos till ordning. Kök som kommer att få en att börja baka muffins med ungarna, och en bostadsmarknad som hela tiden kommer att fortsätta att gå upp och aldrig ner.

Vilket någon trodde på även den här gången.

Min kompis lägenhet på 65 kvadratmeter utanför tullarna såldes för 2,6 miljoner kronor i helgen, och framför oss såg vi en osympatisk jävel med vita loafers som hade tjänat en massa pengar på IT.

Men det är ju inte så det är.

Den osympatiske jäveln i vita loafers dök aldrig upp på banken. Istället kom det en ensamstående mamma i min polares ålder som hade två barn som var lika gamla som hennes. En kvinna som behövde ha en lägenhet i närheten av sitt jobb, och som hade två snälla föräldrar i Borås som hade belånat sin villa för att den frånskilda mamman skulle ha någonstans att bo.

Och nu satt jag alltså här med min whisky.

För att både jag och min polare plötsligt hade tappat lusten att fira.

För att hela den här vansinniga bostadsmarknaden bara bärs upp av sådana som oss. Barnfamiljer och ensamstående och mormödrar som inte vill att deras barnbarn skall behöva byta skola. Vanliga människor som sitter och bjuder över varandra, samtidigt som vi bär upp en marknad som ingen av oss egentligen har råd med. Allt enligt det som Peter Englund en gång har kallat för "den ännu större idiot-teorin".

Om du blåser mig, så måste jag se till att blåsa någon annan. Vilket till slut ger oss ett helt samhälle med "ännu större-idioter".

Ibland känns det som att man nästan håller på att drunkna. Som att man håller på att bli en sådan där skabbig gammal gumma som står och skriker rakt ut i luften på ett torg, för att det inte verkar finnas så många andra alternativ. Ibland krävs det inte mer än ett börsras eller ett lägenhetsköp eller en ny mobiltelefon som hela tiden slutar att fungera för att hela världen skall kännas som ett "Falling down". För att man skall bli en sådan där galning som står och skriker "konsumentmakt suger!" i telefonen åt en stackars kille i en kundsupport (som antagligen bara sitter och spelar Tetris i väntan på att man skall skrika klart).

För att det är så det fungerar. Och för att det är så det är.

Vår uppgift är att skrika oss hesa och ta oss ett glas whisky i köket när maktlösheten blir för svår. Samtidigt som vi nynnar tyst på Hard Rock Halleluja.

Lena Sundström

ARTIKELN HANDLAR OM