...då skulle Mona Sahlin ha röstat på Moderaterna

KOLUMNISTER

En kille kommer fram i baren och knackar mig på axeln.

Min tjej som står där borta. Du är hennes stora idol.

Han sträcker fram handen. Och jag tar den. Ser bort mot flickvännen i blond page och Ainsley Haynes-look lite längre bort.

Tove Lifvendahl. Visst är det du? MUF? säger han sedan och ler brett.

Sorry säger jag. Tänker att jag inte kan hjälpa honom med det. Att det inte är första gången jag hör det. Men att det å andra sida är något som jag har tänkt på tidigare. Om jag som adopterad hade hamnat i Toves familj, och om hon som adopterad hade hamnat i min. Vem hade vi blivit då? Vad är det som formar oss som människor? Alla dessa övertygade som springer omkring på Almedalsveckan. Om uppväxtförhållandena, kompisgängen, och skolorna hade varit annorlunda och ombytta. Hade moderater varit vänsterpartister? Hade Mona Sahlin pratat på Moderaternas dag på lördag, medan Fredrik Reinfeldt minglade med Peter Eriksson och Lars Ohly över tilltugg och diskussioner om det rödgröna samarbetet i dag?

Man finner sig en plats i tillvaron. Och sedan blir man där. Hur ofta provar vi att se saker från andra sidan?

För ett tag sedan träffade jag två killar som brukar utsätta varandra för olika typer av utmaningar. Lite som Hampus och Fideli i ”Den vita stenen” (fast utan sten, och med två män i övre 30-årsåldern). Det lät lite barnsligt alltihop, och jag såg framför mig hur jag skulle träffa två speedade killar i tofsmössor som skulle försöka sälja på mig en årsprenumeration av Blandaren. Men Peter och Henrik förklarade att utmaningarna inte handlar om att vara elak. Varken mot varandra eller mot någon annan.

Tanken med utmaningarna är att man är så begränsad. Man rör sig i sin lilla värld, och det är inte så ofta man kommer i kontakt med något annat förklarade Henrik.

Lite som att filma en dokumentärfilm. Fast utan att filma. Som att vara Filip och Fredrik. Fast utan publik. Inget bloggande. Inte så mycket snack om det efteråt. De gör det för sin egen skull. För att vuxenlivet med jobb och grannar och dagishämtningar gör att man bara träffar folk som röstar som en själv. Tjänar som en själv. Semestrar som en själv. Det är det som är tanken med utmaningarna. Nudistlägret, frireligiösa kyrkan, främlingsfientliga partiet. Och så skrattkursen som de gick på.

De hade till och med en egen president. Skrattkurs Presidenten. Annars var det mest kvinnor där. Och så vi.

De pratade väldigt mycket om sjukdomar, minns du det? sa Henrik.

Ja. De pratade helt otroligt mycket om sjukdomar.

Vadå, skrattade de då? undrade jag.

Nej, nej. Det var i pausen sa Peter.

Vid ett tillfälle gick de med i ett logesällskap.

Är det inte svårt att komma in?

Inte nu. För nu saknar de medlemmar. Det är jättelätt. Och man fick ett litet skåp för sin hatt.

Så jag kan gå med?

Nej, inte du. Kvinnorna får bara komma och koka kaffe när det är ­öppet hus.

Jag frågade dem hur det var att gå med i ett främlingsfientligt parti. Och Peter sa att hans sambo, Charlotta, blev rätt sur på honom, för hon tänkte vad skall brevbäraren tänka, och vad skall grannarna tänka om oss, och jag blev faktiskt rätt upprörd, för jag började se mig i deras kläder. Tänk att inte få tänka vad man vill, tänk att inte ens få lov att vara medlem i vad man vill utan att behöva oroa sig över vad andra tänker! Förstår du vad jag menar?

Och det gör jag ju. Sett från andra sidan, tror jag faktiskt att nästan allt blir begripligt.

Jag är politikern som har blivit framskickad för att ställa krav på invandrare. Du är den högutbildade invandraren som har sökt jobb i 17 år.

Nu byter vi ett tag.

Vi borde alla prova på att byta sida.

ARTIKELN HANDLAR OM