Små gester minskar klyftorna i samhället

40 procent av alla äldre i Sverige lider av ensamhet i perioder.
KOLUMNISTER

Det är inte roligt att sitta och äta ensam på sitt rum” säger Tove. Hon ringer på dålig linje från ett äldre­boende för att berätta för Ring P1-lyssnarna om en ­liten idé hon har, en önskan.

Tove förklarar hur trist det är att äta på hemmet ­utan sällskap, personalen som levererar maten hinner ju aldrig stanna. Men nära ­boendet ligger en skola, så Tove undrar om man inte kunde tänka sig att hon och de andra i stället kunde få lov att gå dit och äta lunch, med ungdomarna, de är så trevliga och rara. Kanske blir det lite skränigt men det gör ingenting. Lite pengar skulle det nog spara in också tror Tove, för då behöver ingen åka till henne och laga mat och diska. ”Så får vi klä på oss också, göra oss ­snygga och få en promenad” hoppas hon ”och umgås och prata lite grann med dom unga”.

Tove bor i ett land där 40 procent av alla äldre i perioder lider av ensamhet. Ett land som byggt in den ­ensamheten, segre­gationen mellan åldrar, i samhälls­systemet. Och nu ringer ­Tove till radion och ber på sin prydliga skånska om att få lite sällskap. ­Några unga kompisar att äta med, att ­säga hej till. En anledning att sätta på sig kläderna.

Idén om skolmatsalen har redan testats i ett par kommuner, med fina resultat. ”När jag kommer hit och äter så kommer barnen och hälsar på mig, det värmer i hjärtat” berättar en äldre man i Västerås. I Holland får ungdomar bostad på ­äldreboenden helt gratis mot att de hänger med de äldre 30 timmar i veckan. Det kan handla om att gå till affären ihop, eller pyssla lite med datorer för att se hur dom funkar.

Men mest handlar det ­förstås om mötet över ­generationer. När gamla och unga inte längre anses angå varandra och när de äldre isoleras och glöms bort kan vardagligt ­umgänge på gemensamma arenor göra skillnad.

Någon får kanske förståelse för hur det är att bli ­ gammal. Någon annan får inse att det fortfarande inte är så särskilt lätt att vara ung.

Stora klyftor behöver stora lösningar men i väntan på dom kan väl små få funka. Som Toves underbara önskan om att slippa äta lunch ensam när andra får äta till­sammans. Det enda lilla borde vi väl ändå kunna fixa.