Jag åker hellre dit än vadar i strippreklam

KOLUMNISTER

Ett till chockrosa kort framför mina fötter och det är möjligt att jag exploderar. Jag känner hur jag balanserar på radikaliseringens gräns.

Det räcker inte längre att samla ihop en bunt reklamblad för den misstänkta bordellen, vräka ned dem i närmaste papperskorg och smälla igen locket med ett passivtaggressivt skrammel. Ibland är det bara duvorna som hoppar högt.

Under min odödliga tonårstid på nittiotalet hade jag övervägt att elda upp trucken som sprider smörjan. Över trettio måste man tyvärr ta hänsyn till obekväma fängelsestraff.

I tjugoårsåldern, hjärntvättad av den bekräftelse du får om du som kvinna leker ”en av grabbarna”, följde jag själv med till liknande ställen. Facit: sorgligt, spritfritt och smutsigt.

Så vad göra anno 2016? Måla över brudarna på bussen med svart färg? Nej, det blir en alltför puritansk protest. Blotta tanken på en debatt om sexfientliga feminister är nog för att överge den linjen.

Samla ihop till ett gigantiskt chockrosa bål och tända på? Maffigt. Och bildmässigt, om man söker medial uppmärksamhet för en nytändning i feministrörelsen.

Men vad händer sedan? Vi sliter av oss våra behåar och kastar dem på bålet?

Nja, det känns gjort. Och distraherande. Jag har aldrig träffat en man som vet något om toplesskollektivet Femen utöver att radikalfeministerna ifråga har snygga bröst.

Att attackera själva klubben är uteslutet – då blir tjejerna själva offer.

Tills jag funderat ut en vinnande strategi kan den hågade polisanmäla Club Harem för nedskräpning av Stockholms gator.

Det är nämligen ett brott, och något som Sveriges Kvinnolobby redan anmält klubben för.

Det minsta jag kräver av den medvetna medborgaren är en medsyster eller bror i plockandet. Oavsett om lapparna sprids av Club Harem, Chat Noir i Götet eller McDragans i Mörsil.

För varför ska svenska barn växa upp vadande bland sexistisk strippreklam?

Än värre – med idén att det är normalt att nakna kvinnor ligger utspridda till försäljning?

Själv åker jag hellre dit för pyromani på allmän plats än bidrar till ett sådant samhälle.

Lisa Bjurwald

ARTIKELN HANDLAR OM

Feminism