Vive la résistance!

Foto: AFP
Människor samlades för att hedra offren efter attacken i Nice.
KOLUMNISTER

Våren 2005 satt jag på Londons tunnel­bana och funderade över hur det skulle kännas att sprängas i bitar. Om ”bara” ett ben rök - ­klarade man av smärtan då? Med tanke på hur många som bytte vagn så fort en mörk man med ryggsäck steg på var jag inte ensam om mina morbida tankar.

Sex år tidigare hade jag ­bevittnat den högerextreme Spikbombarens härjningar i London. Nu praktiserade jag vid en underrättelse­firma i samma stad.

Efter tågbombningarna i Madrid kretsade våra samtal kring var och när.

Var skulle det oundvikliga terrordådet i London ske? Analytikerna enades om den sårbara lokaltrafiken.

När? I rusningen, för att orsaka maximal skada.

Jag tänker på den våren som ”I väntan på smällen”.

Och smällde gjorde det, morgonen den 7 juli då fyra radikaliserade britter detonerade sina bomber i tunnelbanan och på Londons typiska röda dubbeldäckare.

Jag skriver det här av tre anledningar.

Först vill jag slå hål på myten att partier som SD och franska Front National är islamismens fiender. Faktum är att de göder varandra. IS gör sitt bästa för att föra fram Marine Le Pen till presidentposten och därmed radikalisera fler muslimer till sin kamp. Le Pen gör detsamma, fast med rasistisk propaganda riktad till vita.

Nice är inte bara känt för sol och bad utan för att vara Front Nationals högborg. Det är en nyckel till att förstå dådet.

För det andra vill jag ­påminna om att terror inte är någonting nytt för oss européer. Vi har levt genom 1970-talets röda och svarta terror och IRA:s attacker mot julshoppare. Med civilkurage och ståndaktighet klarar vi även denna våg.

Sist men inte minst vill jag mana till motstånd. Hjält­arna på flight 93 den 11/9 lyckades tackla kaparna och från Nice rapporteras att en person hängde i lastbilens dörrar för att stoppa gärningsmannen.

Den franska regeringen ber fler medborgare att anmäla sig som reservister. I Sverige finns Hemvärnet, Lottakåren, Civilförsvarsförbundet. Huvudsaken är att vi inte betraktar oss som hjälplösa offer.

Liksom mina fantasier om avslitna lemmar leder det bara till att vi förlamas av skräck. Vi är vana vid en vardag där motgång innebär att behöva vänta på Pokémon Go, men nu måste vi blåsa liv i samma kämpaglöd som generationerna ­före oss.

Lisa Bjurwald

ARTIKELN HANDLAR OM