Nästa år hoppas jag på förtrollad sagomagi

Foto: SVT
”Tusen år till julafton” är ett utmärkt barnprogram, men en dålig julkalender.
KOLUMNISTER

Att jag är sist på bollen att kommentera julkalendern ligger helt i linje med mitt föräldraskap där jag den tredje i tolfte springer in på stormarknaden och blir både arg och indignerad när det inte finns kvar så mycket som en avsliten lucka.

Jag tycker det är helt ointressant vem som tycker att årets kalender är bra och vem som tycker att den är dålig. Ingen julkalender kan älskas av alla.

Mitt problem är detta: Det är ju ingen julkalender. Det är ingen jul, det är ingen snö, det är ingen story. Det blir inte en kalender bara för att man hackar upp den i tjugofyra bitar på samma sätt som att tjugofyra avsnitt av Aktuellt inte känns som en nedräkning till jul.

Jag tycker att det är spännande att man åt äckliga saker förr i tiden, absolut, men var är storyn som får mig att längta efter hur det ska gå? Var är de knarrade stegen i snön? Var är karaktärerna? Var är mystiken och förtrollningen? Var är illusionen om att världen är en underbar plats fylld av kärleksbudskap och röda band?

Erik och Lotta är roliga och det är väl snyggt (om än något trött och gjort) när de går i slowmotion och såna där snygga tv-produktionsgrejer. Men jag vill bli berättad för!

Givetvis ska ”Tusen år till jul­afton” finnas i tablån som ett utmärkt barnprogram att samla och ena hela familjen (minus de små, treåringen går förbi tv:n som vore den en oljemålning av en rådjursfamilj i morgondis ovanför gammelfaster Elvys osuttna stilgrupp).

Men ”Tusen år till julafton” är en julkalender lika lite som ”Lilla Sportspegeln” är det.

Jag minns med glitter i synen året med Pelle Svanslös då mina föräldrar, vid den tiden 42 och 50 år gamla drabbades av sällan skådad besatthet varje kväll runt ”Bolibompa”-timmen. De kröp upp i sängen med täcket till hakan och låg där sedan och bråkade om vem som skulle få tvinga på sin kärlek på den stackars huskatten som kanske mest ville ha sin kropp för sig själv. Och nåde den som ringde när de tittade på Pelle och Maja och Måns.

Det fanns goda, onda, missförstådda, roliga, förvirrade karaktärer. Det fanns förveckling, utveckling, missförstånd, kärlek, avundsjuka, svartsjuka. Det fanns känslor och det fanns en motor.

Bra att barn generellt verkar gilla att bli bildade utan att de märker det, men nu hoppas jag att julkalendern 2016 ligger på ett bord på SVT och glöder av förtrollad sagomagi utan ett ord om hur falukorven kom till.

Joachim fick åka runt till fyra olika affärer innan han hittade den sista av SVT:s julkalender. För ett par dagar sedan la jag den i tidningsinsamlingen. Ingen har frågat efter den.

Jag tycker för övrigt att det känns skönt att höra vuxna människor, i övrigt mer eller mindre moraliskt apatiska, prata om att de bojkottar julkalendern av den där anledningen som vi inte pratar om.

Det tycker jag är ett julbudskap för 2015.

Var snälla mot varandra.

FAKTA

Veckans Sigrid

 Sigrid Johnson är en ljuvlig unge känd från Melodifestivalen och ”Tusen år till julafton”. Sigrid drömmer om att bli skådespelare.

Vadå bli?

Veckans Stina

 Stina Ekblad inleder julkalendern med det vackraste som finns näst efter junimorgnar på skärgårdsöar: finlandssvenska. Jag tröttnar aldrig. Eller som ett av mina barn konstaterade ”I början av varje avsnitt är det en tjej som pratar skånska”.