Säga upp sig från skolan går ju inte

KOLUMNISTER

Jag älskar skolstarter. Särskilt älskar jag dem när det inte är jag som ska starta. Men nu har jag fyra barn varav tre börjar ett nytt läsår om ett par dagar. Hurra!

Vi ska gå på stan och köpa pennfack, vässare, ryggsäck och kanske varsin snygg tröja.

Hela himlen doftar suddgummi, allt är möjligt! Jag hoppas att de känner så. Jag hoppas att de älskar tanken på det som jag gör.

En kartläggning som organisationen Friends har gjort bland drygt 13 000 elever i hela landet från förskoleklass till årskurs tre visar att 25 procent av eleverna är oroliga för att bli ensamma på rasten. 40 procent svarar att de känt sig otrygga någonstans i skolan, framför allt på toaletterna, skolgården och i omklädningsrummet.

Ensam på rasten. Hur många gånger kan man tänka på ett litet barn med för stor ryggsäck som står i dörren och inte vågar klivet ut på grund av den vidriga ensamheten?

Hur många gånger orkar man läsa om små barn som känner sig otrygga på den hemskaste platsen som barndomen erbjuder. Skolan.

Skolgården. Klassrummet (när läraren går ut). Kapprummet (innan läraren har kommit). Omklädningsrummet. Gymnastiksalen (när läraren låser upp bolldörren)

Hur kan vi krama bort det onda? Det kan vi inte.

Hur kan vi förändra? Det kan vi inte. Jag vågar inte tro det.

Barn är hemska mot varandra.

Kanske är allt vi kan göra att lära våra egna barn att ducka, parera, hitta vänner utanför skolan. Jag vet inte. Jag blir bara så svartsynt och uppgiven. Jag ger upp.

Jag vill omfamna alla små i för stora ryggsäckar fulla av osuddade suddgummin och hjärtat fullt av hjälp.

Nu är inte alltid. Nu är aldrig alltid.

Nu är bara nu och nu ska snart gå över. Inte så fort som du önskar, men ändå. Nu kan kännas länge men nu är i själva verket väldigt kort.

Du är värdefull. Ingenting kan ändra på det. Inget någon säger kan ändra på det. De som inte vill leka med dig missar något. De som inte låter dig vara med kommer också ha ont i livet.

Hitta andra sammanhang. Dina egna sammanhang. Det finns så många.

Jag minns de där gångerna när jag stod kvar i skolbussens avgasdamm och svor bort vätan i ögonslutet. ”Jag ska aldrig gå tillbaka till den jävla skoljäveln, jag ska aldrig åka den jävla skoljävelbussen”

Sedan blev det kväll och så blev det ljust bakom den rosa volanggardinen och jag satte mig på den jävla skoljävelbussen. För man kan inte säga upp sig från skolan.

Man har ingen plan B när man är nio år.

Det fanns en gång en farbror med långt hår och runda glasögon, han hette inte Gud men väl John. Han sa ungefär såhär: ”Allt kommer bli bra till slut, och om det inte blir bra så är det inte slut”.

JAAA

Jag tittade på Sveriges straffdrama mot Brasilien på samma sätt som jag tittade på ”24 karat” 1992: genom en stängd dörr med fingrarna i öronen. Men jag har tagit igen det nu genom att se reprisen åttahundra gånger. Fotbollsporr.

NEEEJ

När jag tänker på hur det känns att kämpa om ett OS-guld i stavhopp och bli utbuad både under finalen och under medaljceremonin så vill jag gå upp på läktaren och göra saker med den där staven som jag inte får skriva här på grund av hets mot publikgrupp.

ARTIKELN HANDLAR OM