Gondolen-hissen är årets prövning

Foto: TT
Katarinahissen, som går upp till restaurang Gondolen.
KOLUMNISTER

En torsdag om året köper jag tågbiljetter för tvåtusen ­kronor, klär mig i något riktigt fint och åker upp till Aftonbladets kolumnistmiddag.

Middagen njuter vi i närkontakt med himlen, på Restaurang ­Gondolen.

Jag lider av mild klaustrofobi.

Denna fobi gör det svårt att flyga, sitta i mitten av ett trångt baksäte samt tada! åka hiss.

Hissen till Gondolen är årets prövning. Upp. Ner är sällan ett problem på grund av ”vin till ­maten”. Jag har haft mina våndor utanför de där uråldriga lådorna, en hiss för två personer och den marginellt större för fyra.

Jag försöker komma vid ett ­sådant klockslag att den större ­delen av sällskapet redan har rasslat upp i de där diaboliska snörena. Men ibland har jag otur. Då kliver jag in genom porten och ser en samling skribenter vänta på hissen. De säger ”Hej Malin!”, ­hissen kommer och sällskapet ­kliver in. Jag får stå kvar och skämmas, alternativt åka med och be till den humanistiska icke­guden att jag inte ska få ett anfall.

För ett par veckor sedan klev jag in genom Gondolens entré och fick syn på Ehsan Fadakar. Vi ­hälsade och hissen med plats för två

(humlor? Pärmar?) öppnades.

”Aldrig” säger jag.

”På så vis” säger Ehsan.

Fobifyllda sekunder flyter förbi och så anländer hiss nummer två.

Vi kliver in, trycker på elva­knappen och Ehsan pratar med mig på det där sättet som flyg­personal gör med en latent ­hysterisk person.

Plötsligt stannar hissen med ett ryck.

”Du kom för nära dörren” säger Ehsan och drar mig till sig. Hade jag skrivit om detta var en romantisk komedi. Men detta är skräck.

”Shit, shit, shit” säger jag och tänker på att Aftonbladet har de vassaste pennorna.

Jag ställer mig i hörnet, tittar på mina skor och hummar.

Ehsan trycker på elvan och det känns som om jag hinner bli äldre innan hisshelvetet rör på sig igen.

Och när det gör det så hör vi ljudet av metall som faller ner på hisstaket.

Jag tittar upp från min krumma falska trygghet och möter Ehsans blick.

Detta är inte normalt. Det ­gnisslar och ljudet av plåt i fritt fall fortsätter.

Jag trycker mig mot hörnet och börjar göra krystljud.

Vad är poängen med en ny glittrig klänning om man ändå bara ska bli skjutsad till en sluten avdelning?

Vi är uppe, dörrarna går upp, jag ramlar mig själv ut.

När vi rundar hörnet vid himlen dyker plötsligt Fredrik Virtanen upp från ingenstans.

”Var kom du ifrån?”

”Där” säger Fredrik och pekar på en gångbro från Mosebacke torg.

Jag har precis upptäckt den guldbeströdda vägen till att aldrig någonsin ta itu med sina störningar.

Nästa år blir det ingen kognitiv behandling i fin­klänning.

Äntligen 1

Fjärde säsongen av ”Spår” hade premiär i tisdags. Den dynamiska duon Anton Bergh och Martin Johnson gör det igen. Denna gång har de grävt i det så kallade ”Raggar­mordet”. Jag lyssnar på

poddar för att somna på kvällarna men med ”Spår” blir det tyvärr lite mer ”lyssna alla 45 minuterna och vädja om mer rakt ut i mörkret”.

Äntligen 2

En ny dramaserie på SVT som har hyllats redan innan första avsnittet. Snälla, snälla låt ”Midnattssol” vara så bra som jag be­höver att den är. Det är höst, vi behöver fantastisk krim.