Fet gubbe och vacker tjej - vem har problem?

1 av 2
KOLUMNISTER

Jag vet att det är en del av mammauppdraget att exponera alla genusdumheter som omger mina naiva döttrars huvuden. De vet ju inte hälften av vad som komma skall.

Jag har inga som helst problem med att de konsumerar Pewdiepie som svär med hjälp av könsord. De kan skilja på svordomar och vanligt prat.

Men all normaliserad smörja som jag måste analysera i realtid, jag orkar inte, jag hinner inte.

Vissa saker får man ta i ett svep och med stora omfång. Som tv-serien ”Vänner” som tycker att horor är jätteroligt, att kvinnor ­inte vill ha sex och att män bara tänker med sitt könsorgan och ­inte vågar gifta sig.

Min fjortonåriga dotter kommer ut från sin grotta och sätter sig i soffan en stund under reklampausen mitt i en film som är dålig. Först vill Viktväktarna berätta för mig och min dotter om en ung väldigt vacker kvinna som vill äta det hon tycker om men ändå gå ner i vikt (och träna på sitt eget sätt!). Till sin hjälp har hon Viktväktarna som vill bistå henne i den livslånga kampen att passa sin vikt. Eftersom hon och samhället inte tycker att det räcker med att vara ung och vacker och ha blankt kastanjebrunt hår. Hon måste vakta sin isterbuk så att ­livet kan levas till fullo. Om midjan skalas av med hjälp av points kan hon surfa bättre, dansa bättre, älska mer.

”Åh herregud vad jag är trött på att kvinnors kroppar ska kontrolleras, förstår du det gumman? Att det är jävla dumheter att hon inte får se ut sådär utan måste ha en app som vaktar hennes vikt? Är du med på det?” ”Ja” säger hon.

Nästa reklamfilm kommer från Ikea. En liten pojke smyger in i ett mysigt vardagsrum där en väldigt tjock farbror sover på rygg i soffan. Pojken smyger fram och petar på den väldigt tjocka magen som är en perfekt rundad sufflé under pullovern.

Pojken smyger ut igen och ­kameran zoomar in på en kudde från Ikeas serie Stockholm.

”Men okej, så den unga vackra kvinnan ska sälja viktvakt och den feta gamla gubben ska sälja snygg inredning? Kan vi EN GÅNG byta rollerna? Kommer du se det under din livstid?” frågar jag dottern.

Det kan ju inte hon veta.

Kanske är jag hysterisk, kanske har jag rätt. Kanske kan inte Ikea ta ansvar för att det blir så väldigt könssorgligt när deras ­reklamfilm hamnar direkt efter Viktväktarna. Kanske kan inte Viktväktarna rå för att unga vackra kvinnor med lite bukput bör veta sin plats.

Kanske är ingenting någonsin ­någons ansvar.

Snömos

Inga Arla-kor.

Arlas reklam med kor i snön är väl fin. Men hur roligt är det att vara ko och bli utsläppt en vinterdag bara för att inse att man efter inspelningens slut måste in i ladugården igen? Som ett isigt ­kosläpp som kom av sig. Jag ger tilltaget en spene av fem möjliga.

Års-shaming

Jag önskar att 2016 tar slut i dag så att jag slipper två ­dagar till av folk på ­Facebook som skyller allt elände på ett årtal. ­Prince och George ­Michaels bortgång var inte 2016 års fel. Ett år kan ­aldrig ha rätt eller fel. Är jag verkligen ensam om denna grundläggande ­inställning?

ARTIKELN HANDLAR OM