Det är tur att kusinen inte kan läsa svenska

KOLUMNISTER

Midsommarafton. Startskottet på sommaren. Jag ska ta det lugnt med några vänner som har barn, de bor rätt nära mig. Behöver bara snedda parken. Klockan är tidig eftermiddag och jag går som vanligt med hörlurar.

Från ingenstans hoppar det fram en främmande man och skrämmer halvt livet ur mig när han verkar vilja ha min uppmärksamhet. Jag tar ut mina hörlurar och frågar om jag kan hjälpa till med något.

Han vill bara snacka lite. Frågar vad jag jobbar med, ger mig ett par komplimanger. Han ska åt samma håll, börjar gå bredvid mig och försöker att inleda konversationer om allt möjligt.

Mitt hjärta slår snabbare och snabbare. Jag blir arg på mig själv för att jag har höga klackar och därför är lätt att springa ifatt ifall situationen blir farlig. Blir ännu argare på mig själv för att jag går genom parken ensam. Men det är ju mitt på dagen. Mannen väljer efter en stund att avvika och min puls blir lugnare efter några meter, jag är snart framme. Och säker.

Ett par veckor senare, jag sms:ar med en kompis. Vår andra kompis ska sova hos henne i kväll.

Hon känner sig inte säker i sin egen lägenhet efter att hon fått en lapp i brev­inkastet från en manlig granne. Själv befinner jag mig i Visby för att jobba. När jag om nätterna åker hem själv sms:ar min kollega mig och kollar så jag kom hem okej.

Ett par dagar senare läser jag Nabila Abdul Fattah i ETC Stockholm. Hon skriver om en händelse som ägt rum mitt på ljusa dagen, en söndag i Stockholms tunnelbana, där man har attackerat en kvinnlig medpassagerare och försökt rycka av hennes hijab. Kvinnan satt med sina barn.

Jag åker ner till Skåne där jag träffar min släkt. De är i Sverige bland annat för att se Island möta Norge i fotbolls-EM. Min tonåriga kusin har varit på fotbollsläger och ska få se sin idol spela landskamp. Blir lättad över att hon inte kan läsa svenska. Jag ser nämligen i min Facebookfeed hur skärmdumpar av tweets från olika män sprids. ”Damlands­laget … lesbiska horor är vad ni är” lyder en av dem.

Det är bara mitten av juli nu, men allt pekar på att sommaren 2013 inte går till historien som året kvinnor fick känna sig trygga i sina hem eller på våra gator.

ARTIKELN HANDLAR OM