Den ultimata bröllopsdagen

KOLUMNISTER

Man borde få något pris av kungen, när man har varit tillsammans så länge som jag och Erik har. Nu har vi passerat sexton år. Det är otroligt lång tid. När vi blev ihop så fanns det nästan inte ens mobiltelefoner. I och för sig, så tänker jag inne i huvudet i genomsnitt en gång i månaden, att nä nu jävlar är måttet rågat, nu skiljer jag mig, men sen ställer han plötsligt tillbaks smöret i kylen och allt känns bra igen och nu har vi alltså kommit fram till vår Elfenbensbröllopsdag.

Vi lyckas övertala vår grannkille Robin, att fyra barn, varav en bebis, inte alls är speciellt jobbigt att passa ett par timmar, han har ju hundarna och katten till hjälp, och vi ska verkligen skynda oss tillbaks, så han hinner gå på avslutningsfesten på sin skola. Vi ska vara supersnabba, max tre timmar tills vi är hemma igen. Vi ska bara äta Elfenbensbröllopsmiddag på tjusig restaurang. Vi ska kvickt skåla i champagne, fort mumsa oss igenom en fantastisk trerättersmiddag och sen ska vi bli så nykära och så ska Erik typ fria en gång till, minst. Allt måste bli perfekt på denna korta tid. Jag har till och med snygga underkläder på mig. Och nya högklacksskor.

I den lilla, lilla hissen upp till restaurangen är det trångt. Vi pressas in tillsammans med en äldre herre och en tant med rullator. Hissen är nästan mindre än en telefonkiosk. Jag får lite trängselpanik och tar upp min lilla puderdosa, bara för att ha tankarna på något annat, än att hissens väggar sakta verkar pressas inåt. Tanten tar ut sin lösgom och studerar den ingående. Jag pudrar och pudrar tills jag är alldeles matt i ansiktet. När jag provler mot mig själv i spegeln spricker det, som om jag gjort den där äpple i mjöl-tävlingen.

Telefonkioskhissen masar sig långsamt uppåt, centimeter för centimeter. Gubben rosslar genom näsan. Som att han snorklar snor. Hoppas att det inte skvätter ut någonting på min rygg. Hissen knakar misstänkt. Tänk om vi fastnar? Jag rotar som en besatt i min väska för att koncentrera mig på något nytt. Nämen titta här, en gammal biobiljett. Till slut är vi framme och trillar ut ur den kvava lilla kistan.

Vi blir visade till vårt Elfenbensbröllopsbord. Det är placerat mittemellan någon slags yuppiereklambyråfest och en 80-årsjubilar med flaggor på bordet och åldriga släktingar med paket i händerna. Vi slår oss ner och servitören skjuter in min stol, jag sätter mig lite för tidigt, så jag hamnar jättelångt ifrån bordet, mina knän är inte ens i närheten av bordsduken, men jag vågar inte korrigera det så länge han står kvar bredvid och undrar om vi vill ha någon aperitif innan vi beställer maten? Vi tackar nej, innerst inne vet vi inte riktigt vad en aperitif är, typ ett glas sherry med en oliv i?

Plötsligt hoppar reklamsnubbarna upp från stolarna, vrålar: FISTBUMP! och smockar ihop knogarna mot varandra och ylar: ”Snyggt landat konto Krippa!” Men jag försöker att inte höra. Jag ska bara fokusera på Erik. Det här är ju vår kväll. Elfenbensbröllopskväll.

Jag flyttar in min stol närmare bordet och tittar på Erik. Ser in i hans bruna ögon och vill säga något romantiskt, för det är ju trots allt lite högtidligt. Försöker få våra sexton år tillsammans att passera revy för min inre blick, men kommer av mig när de börjar sjunga MED EN ENKEL TULIPAN UPPÅ BEMÄRKELSEDAAAN! vid det andra bordet. Servitören kommer med menyerna, vi kollar. Plötsligt skramlar det till. En tant vid jubileumsbordet har råkat välta sina kryckor. Jag tar upp dom och ger till henne. Vill vi beställa nu? Vill vi ha sill? Gubbröra med snaps? Kalvsylta med inlagd rödlök? Njae, vi tittar nog lite till i menyn innan vi bestämmer oss.

Jag böjer mig fram och viskar till Erik:

– Vad säger du, ska vi gå?

– Va?

– Ska vi gå härifrån?

– Vartdå?

– Vartsomhelst, för det här är inte vi.

I panik rusar vi ut från restaurangen. Nu har vi bara två timmar kvar på oss att fira. Vadsomhelst! ropar vi och rusar in på första bästa. Ett stekhus = hamburgare och öl, inte direkt min favoritsort, men det vore ju idiotiskt att sitta och gnälla en enda minut av våra ynka två firningstimmar, nu ska vi tänka otroligt positivt. Titta vad fint de har dekorerat härinne! jublar jag överentusiastiskt. Vi kollar ingående på de uppspikade rostiga hästskorna, de flagnande buffelhornen och de svartvita cowboybilderna på väggarna och försöker bejaka. Det går lite trögt. Cowboy är nog den livsstilen som jag är mest ointresserad av, säger jag.

– Idag har vi brännmärkt 56 kor. Jag såg en död skallerorm på vägen hem. Min lasso har gått av.

Erik protesterar och säger att det är ännu värre med seglare. Hur tråkigt som helst.

– Nämen vaddå, vi passerar Biscayabukten i full storm och seglen fladdrar, det är ju asspännande, säger jag och smakar en gång till på barbecue­hamburgaren. Nej, inte god nu heller.

– Nejmen, seglare är bara intresserade av vilka öar som det gå bra att tömma ­latrintunnan på. Hellre fastnar jag i hissen med en cowboy, säger Erik och tar in en öl till.

– Hellre en vittberest seglare än en kristen skåning som oavbrutet måste predika om arvssynden.

– Hellre en kristen än en överentusiastisk mimare. Som ska mima att han har fastnat i en hiss, när vi har fastnat i en hiss. Och som vägrar prata. Och som varje gång man börjar säga: Tror du verkligen att larmknappen funkade, dom borde ju ha kommit vid det här laget, bara sätter fingret för munnen och mimar att luften tar slut och att taket sakta sänker sig ner. Och när man tillslut börjar grina för att det aldrig kommer nån och släpper ut en ur hissen, mimar som tröst att han drar i ett rep och att repet drar tillbaks med ett ryck.

Vi enas tillslut om att en bitter trubadur är värst. Som ska sura och sjunga samtidigt. Plinka lite sporadiskt på gitarren medan han gnäller över att Cornelisstipendiet gick som vanligt till nån jävla idiot och att han har blivit av med kontraktet på sin söderlya.

Att Kim Anderzon är den enda kvinna värd namnet och att det är åt helvete med alla jävla Hammarbyare som inte vet ens vem Lillstöveln Nilsson var. Så drar han några ackord på gitarren och sjunger ­lite skorrande: Kim … min svulstiga gudinna … jag är din barfotaleverans … Bara häng ut din röda fana så står jag i din gränd …

Jag tar plötsligt Eriks hand från öl­glaset, kramar den hårt.

– Har du tänkt på att den yngsta person du någonsin kommer att ligga med från och med nu är en 45-åring? Som bara blir äldre och äldre. Nästa gång som vi firar sexton år till, är jag 61 år.

Blir lite tagen över att vi ska bli så gamla. Bli gamla ihop. Barnen ska flytta hemifrån och skaffa egna små barn och Erik och jag ska fortsätta vara ihop och med våra olika bröllopsdagsfiranden. Fira 55-årig smaragdbröllopsdag. Stappla fram tillsammans till hissen på restaurangen, snorkla snor på medpassagerarna och sätta lösgomen på plats.

FAKTA

Har jag tittat för mycket på tv?

När jag kommer ut från yogan ser jag Turtle stå och vänta på bussen. Jag tutar och vinkar glatt. Sen inser jag:

1. Jag känner inte Turtle.

2. Turtle bor i USA.

3. Turtle finns inte ens på ­riktigt, han är en ­karaktär i ­Entourage.

Chipsfrukostdags

Erik kommer ner i köket på morgonen och frågar:

– Om du vaknade på morgonen och upptäckte att du var helt gjord av chips, vilken kroppsdel skulle du först äta upp då?

– Va?

– Ja, om hela du var helt gjord av chips, vad skulle du äta först?

– Eeeh, örat kanske? försöker jag.

– Varför det?

– Det är ju mest chips­format.

– Jaha, jag skulle suga på mina fingrar tills de var helt smala, säger Erik nöjt och börjar göra kaffe.

ARTIKELN HANDLAR OM