Till dig som tröttnat på oss tidsoptimister

Foto: FOTO: COLOURBOX
Det finns hjälp att få även för den ständigt försenade.
KOLUMNISTER

Ibland känns det som en sjukdom, min oförmåga att komma i tid utan blodsmak i munnen. Eller att komma i tid över huvud taget. Jag är inte mycket sen, men hamnar nästan alltid på lite fel sida om målsnöret: röd och flåsig och med huvudet fullt av ”nästa gång, då”. Men nästa gång blir exakt likadan.

Så jag tog kontakt med Per Carlbring, professor i klinisk psyko­logi som bland annat forskat om prokrastinering, uppskjutande­beteende, för att fråga om det här med att vara tidsoptimist. För det är vad jag kallas. Enligt Per är vi tidsoptimister generellt lite för positiva än vad vi borde vara, och passar samtidigt in under något som heter fading affect bias – där negativa känslor glöms bort snabbare än positiva.

Som att ångestkänslorna på bussen som gick tio minuter efter den jag skulle ha tagit hinner försvinna ur minnet lagom till nästa gång det är dags att åka. Jag minns liksom inte fullt ut hur jobbigt det kändes att vara sen.

Generellt så övervärderar tidsoptimister ofta också chansen att något positivt ska hända sam­tidigt som vi undervärderar risken­ för något negativt. Vilket kan vara härligt – men som också står i vä­gen­ för bättring. För så är det ju: det brukar alltid lösa sig. Fastän jag börjar skriva alldeles för nära deadline, eller åker hemifrån alldeles för tajt inpå utsatt mötestid. Jag messar och säger att jag blir sen och ingen blir arg.

Men kanske hade det varit bättre om jag fick skämmas när jag väl kommit fram? Psykologen Per tror det: ”Om du kommer för sent till jobbet och märker att ingen bryr sig så kanske du tänker att ’oj, det här var inte så jobbigt’ för du fick inte den negativa respons som du hade väntat dig - då är det en större­ risk att du faller in i den ovanan. Då kan det i stället vara bra att kollegorna säger ifrån och markerar att det inte är okej att komma sent”.

Och uttrycket att vara en ”obotlig tidsoptimist” behöver inte stämma (tyvärr, där rök den ursäkten). Enligt Per är bästa tipset att börja med att först analysera sig själv och sitt beteende och därefter dela upp saker i mindre delar.­ Till exempel för att lära sig komma i tid: sätt flera olika alarm på morgonen. Ett för väckning, ett för när det är dags att börja äta frukost, ett för tandborstning och ett när det är dags att gå. ”På så vis får du små pushar för att klara målet att komma i tid. Det kan kännas lite barnsligt, men kostnaden är inte så stor”.

Klassikern att jobba efter äggklockan är också bra: att sätta timern på 20 minuter och ha fullt fokus för att därefter få en kort ­vila eller belöning.

För det är tydligen något vi tidsoptimister gillar: att direkt få garanterade belöningar.

Så till dig som tröttnat på tidsoptimisten i din närhet: Tipsa personen om rutiner och delmål och vägra acceptera konstanta för­seningar.

Men sen får du gärna belöna oss på något sätt om vi varit duktiga­ och kommit i tid. Oavsett om vi är sex ­eller 60 år.

Lika men olika

”Född 2010” på SVT Play är lätt den bästa realityserien just nu. Vanliga familjer med enda gemensamt att de fött barn samma år. Kan inte sluta fascineras över hur olika med ändå lika vi kan vara. Och hur mycket barnuppfostran kan provocera.

Vanliga kroppar blir rubriker igen

 En kvinna ritade bröst och la ut på Instagram: bilden togs bort. En pappa tröstade sin sjuka son i duschen: bilden plockades ner av Facebook. Karin Adelsköld satte på sig en bikini och visade upp en bikinikropp: över 50 000 reagerade. Sammanfattning: snart är sommaren här och samhället är lika kroppsstört som vanligt.

ARTIKELN HANDLAR OM