Underkastelse – det vet jag hur man gör

KOLUMNISTER

Det var första dagen i stugan som jag hyrt på den stora skärgårdsön. Ett drömställe. Vitt. En stor altan alldeles vid vattnet. Kluck, kluck.

Kanske var det allt det där perfekta som gjorde att jag inte riktigt fattade läget. Att det inte bara skulle bli jag, altanen och det kluckande vattnet i sommar.

Jag skulle dela gräsmatta och badstrand med två pitbullterrier.

Det ingick liksom i hyresrätten.

Hade just läst historien om killen i Karlshamn som hade fått läppen avsliten av en pitbull (oprovocerat) och min gamla hundskräck drog igång. Så jag malde och malde och malde med hyresvärden. Men det var "ingen fara" fick jag veta. Hundarna var kopplade och förresten var de inomhus hela dagarna.

Men samtidigt fick jag veta att jag inte fick släppa in någon "främling" på tomten. I alla fall inte utan hälsningsceremoni med pitbullarna.

Kände hur sommaren stelnade, hur den frös bort.

Jamen, var inte det där sista litet motsägelsefullt? Å ena sidan "ingen fara", å andra sidan skulle mina barn kunna bli utan läppar om de hälsade på sin mamma i det kluckande båthuset. Och pitbullarna var inte alls inomhus. Kunde jag inte med egna ögon se hur en mörk djurkropp låg och flåsade där uppe vid det stora huset med tinnar och torn?

Så där stod jag på altanen och stirrade upp mot min nya hotbild, när en man plötsligt kom släntrande ur snåren. En man med svart keps och halvlångt hår. En man som presenterade sig som Robban och som sa att han bott i mitt båthus under vintern.

Vilken tur - här stod Räddaren i Nöden.

"Hur gjorde du med hundarna", väste jag snabbt.

Och Robban fattade direkt, ställde sig i en sorts givakt och gav en pitbull-lektion: "Du får inte sträcka ut armarna eller böja dig ner. Du får inte skrika eller göra häftiga rörelser. Och du får absolut inte titta hundarna i ögonen". Han stramade upp givakten och fortsatte: "Du ska hålla armarna så här tätt intill kroppen." Och så vände han ögonen mot himlen. "Och titta bort".

Jaha. Nu äntligen började det ljusna. Var inte det här någonting som jag kände igen?

Var inte det här precis som en vanlig underkastelserit? Sånt man har sysslat med varenda dag. Som jag är tränad på, inskolad.

Kan.

Och det bör jag väl klara av?

Eller hur?

Monica Gunne

ARTIKELN HANDLAR OM