Politikerna tiger ihjäl demokratins samtal

KOLUMNISTER

Taktik och strategi.

Och en absolut tystnad.

Här talar vi alltså om maktens strategiska tystnad.

Ja, det är sant, det var ett ganska stort hallå på S-kongressen i Göteborg i förra­ veckan.

Några radikaler ­ville sätta stopp för ­både fri­skolor och vinst i väl­färden, men vad händer med de förslagen på sikt? Och så var det föräldraförsäkringen, som både ­skulle ­delas och utökas. Men det är ­samma fråga där: Var hamnar de förslagen i slut­ändan?

Nej, makten vill inte gärna­ precisera vad den vill ­eller hur man tänker genom­föra sina eventuella ­planer. Lätt att förstå: det kan ju bli protester, det kan bli ­diskussioner, trassel och en ­massa onödiga bakslag.

Ja, tänk efter: När hörde­ du till exempel någon i regeringen­ sist formulera­ något­ ideo­logiskt, inspi­rerande­ ­eller ­något värt att brinna för? ­Något som skulle­ kunna öka förstå­elsen av var vi ­befinner oss och vart vi kanske är på väg?

Nej, om en politiker säger­ något så handlar det ­oftast om detaljer ­eller ­någon teknik­alitet. ­Ändå finns många frågor: vad ska till ­exempel hända med ­alla unga som inte har någon framtid? Och alla äldre som glider in i en äldrevård som inte är ­finansierad? Och alla tokstressade föräldrar som ro­terar mellan dagis, hemma och jobb och som inte ­ställer några krav på någonting. Och en skola som lägger sitt mesta­ krut på att gynna de som redan är gynnade.

Och varför är det ingen som på allvar vill diskutera bak­sidan av den säkert nödvändiga strukturomvandlingen under 90-talet? Då marknaden ville ha mer flexibilitet, större effektivitet, ­sänkta kostnader och högre vinster. Och som i sin tur ledde till lägre löner, mer flexibla ­arbetsformer och osäkrare­ och mer tillfälliga anställningar.

Men det kanske mest intressanta: När makten inte vill prata är det som om vi också har tystnat. Ja, vem är det tänkt att vi ska tala­ med? För vi kan väl knappast­ samtala med ­någon som inte vill svara?

Eller?

Så vi är hänvisade att ­rota på i vårt eget maskineri och gör det också.

Men tänk om det är hela upplägget: Om vi alla glider in i tystnad och kravlöshet ger vi ju fritt fram till makten att göra ­ungefär som den vill.

Men tystnad och demo­krati – hur hänger det ihop?

Och en demokrati utan ett samtal, vad är det för slags demo­krati?

ARTIKELN HANDLAR OM