I dag har vi brist på det mesta – utom fallfrukt

KOLUMNISTER

Kommer ni ihåg tallslaktaren i Bromma? Jag måste erkänna att jag också känt agg mot trädstammarna. ­Inte bara stammarna förresten. Framför allt är det frukterna jag inte klarar av.

Vi har drabbats av en ­underlig äppelinflation.

Det finns så mycket överflödig fallfrukt i vårt sam­hälle att desperata villaägare de senaste veckorna försökt bli av med halvmultna Ingrid Marie-skördar på ­Blocket. ”Frukt bortskänkes” vädjar de, erbjuder hemkörning, säckar med plommon och päron. Facebookgruppen Fruktförmedlingen har tusentals medlemmar som dealar med trädgårdens övermogna ­avkastning.

Det tycks som att vi har brist på det mesta i dag – tid, pengar, mänsklig omsorg – utom just dessa förbannade äpplen.

I höstens mest omdiskuterade kulturartikel intervjuades författaren Linda Boström Knausgård, gift med den mer kände Karl Ove som skrivit ”Min kamp”.

Men egentligen handlade texten varken om henne ­eller om maken. Utan om äppelporrens centrum, ­Österlen. Knausgårdland, där familjens drömkåk ligger i skuggan av fruktträden. Där ”klasar av stora röda äpplen” dinglar ovanför ­kulturfolkets huvuden, likt mustiga symboler för ­deras fruktsamhet och framgångar: ”Det är skördetid. Snart kommer ­boken ut. Snart kommer familjen hem” löd DN-artikeln.

Att ha fruktträd runt husknuten är en statussymbol.

I mäklarannonser hittar man meningar som ”här finns tid och rum för avkoppling med favoritdeckaren under det knotiga äppelträdet” eller ”äppelträd från 50-talet ger tomten karaktär”. På Hemnet ligger 740 hus ute med ”äppelträd” som nyckelord.

Ursäkta, men sa ni avkoppling?

Jo – men först efter att vi har beskurit och gallrat grenar, spjut och skott, ägnat oss åt skarvymp, hakymp och triangulering. Att vårda det perfekta äppelträdet är det mest krävande hushållsarbete som finns.

Och så var det frukten.

Jag fick en hel pappkasse med mjöliga, ljusgröna äpplen, dumpade av en tacksam familj i bekantskapskretsen.

Äppelberget blev liggande. Skiftade långsamt färg. Snart spred sig en kladdig doft i köket. Envisa flugor dök upp, som surrande samveten över mina usla husmorskunskaper, över att varken ha ork eller tid att sylta, safta, cidra och koka eget mos. Veckorna gick. Äpplena hamnade i soporna. Men av någon anledning vägrar flugorna att försvinna.

ARTIKELN HANDLAR OM