Vi shoppar kläder som kräver våra systrars liv

KOLUMNISTER

När jag bodde i London för några år sedan fanns ett ställe där man skamset smet in genom dörren, efter att ha kollat sig över axeln så att ­ingen såg en.

Nej, det var inte någon av de sunkiga lapdance-klubb­arna i Soho eller en West End-musikal om Beatles med pinsamma peruker. Utan en klädbutikkedja – som jag inte vill namnge och ytterligare sanktionera – där trikåtopparna och jeanskjolarna var så billiga att man knappt trodde att det var sant. Inte bara billiga på så vis att en klänning ­kostade 199 kronor, som på vilken high-street-kedja som helst numera.

Det var ännu billigare.

Snygga kopior av Kate Moss-jackor och fem par sandaletter till priset av ett. Vi unga hipsterwannabes stod bredvid fattiga East End-mammor och rev i de färgglada trikåhögarna på borden.

I Bangladesh kollapsade i veckan en byggnad med textil­fabriker där just delar av detta klädberg tillverkas. Hundratals arbetare begravdes under rasmassorna.

Men en detalj gör Bangladesh-tragedin ännu värre.

Några dagar innan raset ­hade man nämligen upptäckt sprickor i husväggarna. Lokala­ medier i staden Dhaka hade till och med varit där och dokumenterat dem. ­Myndigheterna uppmanade till evakuering. En bank som fanns i byggnaden tömdes snabbt på personal. Men inte textilfabrikerna. De anställda där, främst unga kvinnor, uppmanades av arbetsgivarna att fortsätta jobba. Produktionen av billiga partytoppar som skulle skeppas till lågbudget­kedjorna i väst fick absolut inte stanna upp. Så textilarbetarna gick till ­fabriken den där dagen ­ändå.

Man undrar nu efteråt: finns det något led i detta cyniska shopping-blod­omlopp där kvinnor inte lider och förtrycks?

Till och med tjejerna som står i kassan i klädbutikerna på Drottninggatan vittnar ju om urdåliga arbetsvillkor. Skyltdockorna i fönstren sprider sjuka kroppsideal. Medan modeindustrins ­reklamkampanjer prånglar ut normer kring utseende som ingen ­levande kvinna kan uppnå.

Sen har vi skammen över att konsumera billiga paltor som krävt systrars liv och låg­avlönade skitarbete på andra ­sidan jordklotet. Och så ­produktionsledet på botten, Bangladeshfabriken.

Känns det inte absurt att ”shopping” bara för några år sedan hypades som en väg till kvinnlig frigörelse? Hur man än vrider och vänder på party­toppen är vi för­lorare.

ARTIKELN HANDLAR OM