Kvinnor stämplas - och skäms till döds

”Slutshaming” är en hel industri – fråga president Trump

13-åringen från Kumla orkade inte längre. Hon tog sitt liv när hon klev ut framför ett tåg efter hoten och pressen från den 46-årige nätpedofilen.
KOLUMNISTER

Kommer ni ihåg ”Flickan och skulden?”

Klart ni gör.

Det finns ett före och ett efter författaren Katarina Wennstams nu nästan 15 år gamla, prisade bok om hur rättsväsendet systematiskt skuldbelägger våldtäktsoffer.

Den förändrade debatten. Och den förändrade livet för många av oss som insåg att det inte var vårt fel, även fast vi bar string eller korta kjolar.

Nu läser jag Wennstams nya bok, ”Flickan och skammen”, och undrar om vi egentligen kommit någon vart.

”Flickan och skammen” är kanske inte lika banbrytande, men ack så viktig – den handlar nämligen om alla de kvinnor vars ungdom trasats sönder av rykten och skitsnack, om de som bespottas och kallas horor, madrasser eller fladderfittor tills de slutligen tvingas byta skola, flytta, byta liv. Om de överlever.

För skammen dödar.

Varje gång jag passerar järnvägsövergången i min hemstad Kumla hugger det till, för där står ofta blommor eller ljus till minne av den 13-åriga flickan som kastade sig framför tåget.

Den 46-årige försäljningschefen, som chattade med henne och ett 20-tal andra minderåriga, hotade att skicka avklädda bilder till hennes handbollstränare. Så vidrigt manipulativ var nätpedofilen, att han visste att för en tonårstjej finns inget värre än skräcken inför att bli offentligt förnedrad.

Engelskans ”slutshaming” har ingen bra motsvarighet i svenskan, Wennstam använder ”horstämpel”. För så kallade fallna kvinnor finns däremot en imponerande vokabulär - slampa, portkona, hoe, frilla, liggbräda, you name it.

Vem som helst kan bli dess offer. Det kan räcka med att vara arbetarklass eller bära C-kupa.

Man kan rada upp de senaste årens kända fall: Kumla, Steubenville, Orroz-bråket i Göteborg. Också från förr – som när Lill-Babs framställdes som en sexgalen mansslukerska i tv-programmet ”Här är ditt liv”.

Numera hängs kvinnor ut på nätet, för här finns en hel industri som tjänar på att kvinnohatet sprids, på att skammen klickas.

Fråga USA:s sexist-twittrande president Donald Trump. Eller hans nya rådgivare i Vita huset, som drivit sajten Breitbart - en populär misogyn mediekanal.

Enda trösten är att alla kvinnor som Katarina Wennstam intervjuar har gått vidare. De lämnar hatarna och skammen bakom sig, skapar sig nya, lyckliga liv.

I alla fall de som överlever.