Landet lagom är bäst på hårdrock

KOLUMNISTER

Nationaldagen är tillfället då vi solar oss i glansen av landets alla prestationer och känner oss stolta över dem. Nobel, Bergman, Zorn och många fler...

För min del blir jag dock stoltast över Sverige när jag tänker på all bra hårdrock som landet har producerat.

”Äh, hårdrock är bara långhåriga drägg som för oväsen” säger du kanske. Visst, på samma sätt som Mozart för den som inte kan klassisk musik bara är en kille med fjollig peruk som klinkade lite piano. Hårdrock (och nu menar jag inte partyrock à la Kiss) är ofta oerhört svårspelad och kräver virtuosa musiker.

Giganterna inom genren var länge britter och amerikaner. In Swiiden we wår tåking lajk dis änd it wås impåssiboll to häv cool bänds fråm aur kantri – tills några fjuniga grabbar från Upplands Väsby kallade sig för Europe och erövrade världen.

”The final countdown” var första låten som jag hörde när jag kom till Sverige 1987 och jag minns än i dag hur jag rös till John Norums gitarrsolo.

Sverige har inte bara spottat ur sig bra metalband. Ofta har de varit bortom bra och snarare fenomenala föregångare.

Medan bandet Candlemass under det glittriga 80-talet var pinsamt ignorerat här hemma hyllades det utomlands som pionjär av Doom metal-genren.

Vad får man om Bach har sex med Vivaldi och deras barn lirar elgitarr? Yngwie Malmsteen. Jänkarna hade Jimi Hendrix och britterna Ritchie Blackmore, men slår du upp ”gitarrhjälte” i ett lexikon lär den ha bild på Yngwie, som egenhändigt skapade en hel genre genom att blanda klassiskt med hårdrock.

På 90-talet var det Entombed (med bland andra Filmkrönikans Orvar Säfström bakom micken), Dismember och Unleashed som utvecklade dödsmetallen. Göteborgsbanden At the Gates, Dark Tranquillity och In Flames skapade sedan en egen subgenre, melodisk dödsmetall, och gjorde begreppet ”The Gothenburg sound” känt världen över.

Från Umeå har vi Meshuggah som

lirar bland det mest svårspelade och svårlyssnade musik du kan hitta. Jag skojar inte, de är inte från denna planet. Trummisen Tomas Haake anses vara ett av världens mest innovativa och lirar rytmer som du trodde bara siamesiska tvillingar kunde klara av.

Det finns mer: Soilwork, som skådisen Will Smith är ett stort fan av; gitarristen Andy LaRocque, vars varje solo är en utsökt pärla; göteborgaren Mikkey Dee, trummis i legendariska Motörhead sedan 16 år tillbaka...

Det är sjukt hur mycket högkvalitativ musik ett pytteland uppe i Nordpolen med bara 9 miljoner frusna invånare har gett världen (och då har vi inte ens tittat på andra genrers musikexporter). Till stor del är detta studieförbundens förtjänst, vars rockkurser hjälpte många band att ta de första stapplande stegen.

I San Francisco var jag tänd över att befinna mig i hemstaden för flera av mina favoritband, men de två hårdrockare som jag snackade med avundades MIG som hade deras favoritgrupper runt hörnet. För dem var det ”awesome” att komma från Sverige.

De har en poäng, jag kan exempelvis fika på Kungsholmen och råka stöta på Fredrik Åkesson som har lirat i Arch Enemy och nu är med i överjordiskt suveräna Opeth!

Rio, Kairo eller Tokyo – överallt hittar du ungdomar som inte känner till Olof Palme eller Björn Borg, men avgudar svenska metalband. Sverige är ”awesome”!

FAKTA

220 volt, Dissection, Edge of sanity, Enter the hunt, Evergrey, Freak kitchen, Grave, Hypocisy, The Haunted, Hellacopters, Katatonia, Krux, Lost horizon, Marduk, Morgana lefay, Mustasch, Nasum, Pain, Refused, Therion, Tiamat...

På 40-talet samarbetade Sverige med Nazityskland. På 90-talet skapade Studio Cheiron skitmusik för Britney Spears och Backstreet boys. Kan världen förlåta oss?

Nima Daryamadj

ARTIKELN HANDLAR OM