Riskerar fängelse

Så skrev den brokiga trion boken som skakar kungahuset

Foto: TV 4, Ulf Höjer, Sveriges radio
Räknar med bråk Thomas Sjöberg, Tove Meyer och Deanne Rauscher har skrivit den kontroversiella boken i över två och ett halvt år. Trots att ”Carl XVI – den motvillige monarken” har granskats av jurister ord för ord kan författarna fällas för förtal – om kungen själv anmäler dem.
KOLUMNISTER

En rutinerad porträttskribent, en socialarbetare som sadlade om strax före 50-årsdagen och en elev från journalisthögskolan.

Det är en brokig trio som ligger bakom den nya skandalboken om kungen.

En bok där långt ifrån alla påståenden är så bekräftade som författarna gör gällande.

Boken ”Den motvillige ­monarken” är hovjournalistik av ett slag vi inte sett någon motsvarighet till.

Journalisterna Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer har i två och ett halvt års tid undersökt kungens privatliv och hävdar på över 300 sidor att vår statschef haft älskarinnor och gått på strippklubbar.

Det hade varit intressant att prata med dem om hur de gått till väga, om arbetsmetoder och hur de kan vara så säkra på att deras kontroversiella påståenden är sanna.

Men de vill inte låta sig intervjuas av Aftonbladet.

Bok om Kamprad

Thomas Sjöberg är en rutinerad journalist som på 1990-talet profilerade sig med stora, genomarbetade personporträtt av dåtidens kändisar som Alexandra Charles och Jannike Björling.

Han har även skrivit böcker om Ingvar Kamprad och porrkungen Berth Milton.

Nu ville han skriva ”sanningen” om kungen. Kristoffer Lind, ägare av förlaget Lind & Co, tände på idén. Kontrakt skrevs för snart tre år sedan.

Sjöberg behövde en researcher, vände sig till journalisthögskolan i Stockholm och fick kontakt med Tove Meyer, en 24-åring som precis var klar med utbildningen.

De började jobba tillsammans och insåg snart att ytterligare en journalist, Deanne Raucher, ­arbetade med en bok om kungen. De valde att slå ihop sina påsar.

Raucher arbetade i många år inom vården och sadlade 49 år gammal om till journalistiken.

Efter ett vikariat på Radio Stockholm skrev hon 2004, med reportern Janne Matsson, en bok om den 30 år gamla Geijer­affären. Sedan flyttade hon ut på landet och startade ett hem för problemtjejer.

Boken om kungen är således skriven av ett gammalt proffs, en halvrutinerad journalist och en nyutexaminerad journalist­högskoleelev.

De viktigaste källorna till de mest kontroversiella delarna har dels varit en serbisk gammal proffsboxare med ett kriminellt förflutet, dels en mängd kvinnor som deltagit i kungagängets privata fester.

Uppgifter som bekräftas av andra, ofta anonyma uppgiftslämnare.

Författarna anser sig vara säkra på varje ­detalj och förläggaren Kristoffer Lind säger att de varit ”överdrivet noggranna” med källorna.

Men det faktum att många av de intervjuade är anonyma, minskar givetvis bokens trovärdighet.

Och författarna tar sig vissa friheter som journalister normalt inte skulle drömma om.

Det gäller till exempel en namngiven kvinna som kungen påstås ha haft en affär med på 1970-talet. Hon förnekar detta, men ”eftersom ­både en livvakt och en adjunkt trovärdigt och var för sig vittnat om relationen”, valde författarna att tro på den.

Rikets säkerhet

Ingen ansvarig utgivare på ett svenskt medieföretag skulle publicera uppgifterna på sådana grunder.

Två avsnitt i boken är enligt förordet särskilt relevanta eftersom de sägs beröra rikets säkerhet.

Ett besök på en strippklubb i Atlanta som kungen ska ha gjort i samband med OS 1996 och ett besök på en klubb i Bratislava i Slovakien i början på 2008.

Miljöer som ”är, eller kan vara, komprometterande för en statschef – och därmed riskabel för både honom och det land han är den högste representanten för”.

Låt oss titta närmare på dessa två episoder.

Gold Club var en av USA:s mest lönsamma strippklubbar. Där trängdes världsberömda idrottsmän med rockstjärnor och där kunde de göra allt från att titta på nakendans till att köpa sex av prostituerade.

Vid en rättegång mot klubbens ägare 2001 hävdade advokat Nick Lotito att kungen kom dit, besökte ett dansrum och hade två säkerhetsvakter från Secret Service utanför.

Aftonbladet skrev om anklagelserna, men hovet dementerade och de anmärkningsvärda uppgifterna föll snart i glömska.

Deanne Raucher åkte till Atlanta för att intervjua personer som kunde binda kungen till strippklubben. Hon träffade Lotito, som ska ha kommit över informationen då han intervjuade personal som en förberedelse inför rättegången.

Han säger att det var ”roande” att hans uppgifter väckte uppmärksamhet i Sverige. Han säger vidare att det någonstans finns en rapport från Secret Service, ”som han nog skulle kunna få tillgång till”.

Raucher pratar också med två managers som säger sig ha träffat kungen den aktuella kvällen.

En av dem träder fram med namn och säger strängt taget inget annat än att kungen var där.

Den andre, anonyme, chefen ”gissar” att kungen gjorde av med 10?000 dollar den aktuella kvällen och ”tror” att han hade en grå kostym på sig.

Raucher intervjuar även med den värdinna som ska ha valts ut att servera kungen och hans damsällskap. Hon minns kvällen väl.

Vag bevisning

Men det finns inga kvitton, inga kontokortsslippar. Och flickan som vår regent ska ha roat sig med, tycks ha gått upp i rök.

Bevisningen är således långt ifrån bländande, men ändå betydligt mer substantiell än författarnas skildring av besöket

i Bratislava, dit Carl Gustaf och hans kompisar ska ha åkt i januari 2008 för att jaga fasan.

Efter den första dagens jakt och efter en bättre middag, ska sällskapet ha besökt Carat Club, ­stadens kanske mest exklusiva nattklubb.

Raucher besöker klubben och samtalar med ”tre snaggade, biffiga och artiga entrévakter” som minns kungen som mycket ”rolig”. Problemet är att författarna själva inte riktigt tycks tro på sina källor. Vittnesmålen kompletteras nämligen snabbt med följande reservation:

”När vi några dagar senare frågar klubbens manager säger han att ingen av dem vi pratat med ­arbetade på klubben i januari 2008.”

”Den motvillige monarken” är tryckt i 20 000 exemplar i första upplagan och kan mycket väl bli en stor framgång. Men den kan också innebära slutet för tre journalister.

ARTIKELN HANDLAR OM