Häktet måste förklara sin inkompetens

KOLUMNISTER

Det är givetvis oacceptabelt att 52-åringen lyckades ta sitt liv i häktet.

Att Kriminalvården inte hade mannen under ordentlig uppsikt, dagen efter att polisen la fram den avgörande bevis­ningen, är inkompetens av ett slag som är svårt att överträffa.

Självmordet är en tragedi för alla inblandade. För 52-åringens­ sambo, för hans två barn och, inte minst, för Evas anhöriga.

De kommer aldrig att få veta varför hon mördades, de kommer inte att få den upprättelse som ett straff för gärningsmannen innebär.

Kriminalvården ska utreda hur det kunde ske att ytterligare en person som är misstänkt för brott kunde ta sitt liv. Ansvar ska fastställas, frågetecken ska redas ut, rutiner ska ses över.

Det kan onekligen behövas, inte minst med tanke på att Johan Modin, regionchef på Kriminalvården i Örebro, ännu­ åtskilliga timmar efter självmordet hade en anmärkningsvärt diffus uppfattning om det inträffade.

Man skulle kunna tänka sig att den ytterst ansvarige omedelbart slängde sig på telefon då han nåddes av nyheten för att reda ut allt, men Modin visste i går vare sig hur eller varför mannen tagit sitt liv.

Jag kan upplysa kriminalvårdschefen om att den mordmisstänkte 52-åringen i ett polis­förhör i tisdags konfron­terades med den hittills tyngsta bevisningen: Evas blod fanns  i hans lägenhet.

Utredarna hade hittat den sista viktiga pusselbiten, mordplatsen.

Det krävs ingen särskilt stor intellektuell kapacitet för att begripa att mannen, då han återvänt till sin cell, skulle ha kunnat inse att sannolikheten att han skulle klara sig undan en fällande dom var minimal.

Rimligen begrep han att hans liv riskerade att ligga i ruiner.

Man behöver inte ha doktorerat i psykologi för att inse att det fanns en risk för självmord och att mannen behövde stå under konstant observation. Åklagare och polis har flera gånger påpekat att han krävt tillsyn utöver det vanliga och efter det sista förhöret informerade hans advokat Carl H Robson häktets personal om att nya, besvärande omständigheter hade presenterats.

Kriminalvården har under de tre månader mannen suttit häktad kontinuerligt övervakat honom, men lät honom dagen efter detta förhör obegripligt nog vara ensam i tränings­lokalen.

Nu är det inte bara Kriminalvårdens bedömningar som lämnar en del i övrigt att önska. Den rättspsykiatriker som undersökt mannen och kommit fram till att ”inget självdestruktivt eller suicidalt framkommer” borde kanske gå en påbyggnadskurs.

Att sitta inlåst i väntan på rättegång är ingen lek. FN:s tortyrkommitté besökte 2008 fem svenska häkten och riktade sedan allvarlig kritik mot förhållandena där.

Det här var året efter en självmordsvåg på de svenska häktena då tolv personer tog sina liv.

Efter det gjorde Kriminalvården en hel del för att förebygga självmord. All personal utbildades, rutiner förbättrades, samarbetet med sjukvården intensifierades.

Det märktes omedelbart i statistiken. 2008 tog fem häktade personer sina liv, sedan dess har det varit två om året. Det är orealistiskt att kräva att alla häktade alltid ska hållas under dygnet runt-observation.

Men detta var en person som i det närmaste var överbevisad, som hade förlorat hela sitt sociala anseende och som befann sig under stark press.

Om inte alla dessa omständigheter räcker för att få varningsklockorna att ringa, vad krävs då?

Häktet måste förklara sig.

ARTIKELN HANDLAR OM