Jakten på sanningen

Oisín Cantwell: Kriminalvården vaknade till sist – men har inga svar

Foto: Foto: GUSTAV MÅRTENSSON
Inga Mellgren, kriminalvårdens generaldirektör, Agneta Kempe, kriminalvårdschef, och Gunilla Ternert, regionchef, höll presskonferens i måndags. Två dagar ­senare bestämde sig Ternert för att försöka ta reda på vad som egentligen hände vid överfallet på häktet – men hon ville inte prata om det.
KOLUMNISTER

Gunilla Ternert måste vara den hårdast arbetande chefen inom kriminalvården, ty i går försökte hon kolla upp vad som egent­ligen hände då fångvaktaren mördades.

Inte för att hon verkar ha blivit särskilt mycket klokare, men det är onekligen ett framsteg att myndigheten försöker ta reda på sanningen.

Det var djupt beklämmande att höra höjdare inom kriminalvården i över ett dygn babbla en massa strunt om att två vårdare följde med den dokumenterat livsfarliga mannen, häktad för mordförsök på sin barndomskompis, upp på taket.

Men så sa en åklagare som det var, att kvinnan var ensam med en våldsbrottsling som var så hopplös att en rättspsykiatrisk klinik vägrat att ha med honom att göra.

Och till råga på allt dök det upp ytterligare en åklagare som inledde en förundersökning om misstänkt tjänstefel på häktet.

Vilken fart det blev på kriminalvården! Säkerhetschefen ­Christer Isaksson, som så sent som i förrgår tyckte att det räckte med att påminna om hur rutinerna ser ut, startade yrvaket en ­utredning.

Och när myndigheten ändå vaknat till liv passade någon ­byråkrat på att anmäla mordet till Arbetsmiljöverket. Vem vet, det kanske inte är helt oproblematiskt att en av de egna slås ihjäl?

Kriminalvårdens regionchef i Stockholm stod dock för gårdagens mest imponerande insats. Två dagar efter det groteska överfallet bestämde sig näm­ligen Gunilla Ternert för att försöka undersöka vad som egent­ligen hände.

Detta trots att hon var inbokad på ett seminarium om kvinnor som begår brott och säkert även hade en massa annat att göra.

För TT berättade hon, efter att ha frågat runt lite, att det dessvärre var så att en ensam vakt ­eskorterade mannen till tårt­biten på taket för rast.

Nej, det var naturligtvis inte bra. Häktet hade ju själv kommit fram till att han var osedvanligt farlig.

Och när mannen slagit ner kvinnan slet han tyvärr ­batongen från en tillrusande vakt och fortsatte misshandeln.

När jag i går eftermiddag intervjuade denna Ternert var saker och ting dock inte lika glasklara längre. Hon ville inte ens prata utan hänvisade till en informationsnisse på huvud­kontoret.

Men visst är det så att ni har konstaterat att kvinnan var ensam med mördaren? försökte jag.

– Det är en definitionsfråga, svarade Ternert.

Om hon var ensam eller inte är väl ändå inte en definitionsfråga?

– Jo, det är en definitionsfråga vad personalorganisationerna anser vara ensamarbete. Det är allt jag har att säga.

Är detta allt? Du är ju ändå chef för kriminalvården i Stockholm?

– Jag vet att du tycker det.

Nej, det är ingenting jag tycker. Du är det.

– Jo.

Så där höll vi på ytterligare någon meningslös minut innan kriminalvårdschefen la på ­luren.

Det verkar onekligen som om hon ännu inte riktigt vet vad som har hänt.

Jag har ett förslag: prata med den överlevande vakten. Jag förutsätter att ni ändå har kontakt med henne, att ni ger henne allt det stöd hon behöver. Hon kan säkert berätta. 

Det här är nämligen inte oviktigt. Eventuell brottslighet från er sida utreder förvisso åklagare, men det är ­läge att se över reglerna innan någon annan blir slagen sönder och samman eller i värsta fall mördad.

Det hela är väldigt enkelt:

Kriminalvårdare ska inte vara ensamma med psykiskt sjuka grova våldsbrottslingar.

ARTIKELN HANDLAR OM