Kanske är inte Sverige bättre än så här 2011

KOLUMNISTER

Socialen gjorde tydligen vad den skulle.

Någonting är ändå trasigt i ett välmående land när sju barn år 2011 bor i en liten lägenhet och tvingas växa upp i misär med en missbrukande, våldsam pappa och en maktlös mamma som inte får den hjälp hon vädjar om.

Få myndighetspersoner har ett så utsatt, krävande och svårt arbete som landets socialarbetare.

De kritiseras i tidningar, radio och tv, vare sig de har lagt sig i en familjs privatliv eller låtit bli att göra det.

Kritiken är inte sällan befogad. Myndigheternas insatser innan en kvinna i Sigtuna för några veckor sedan mördade sina två barn tycks ha lämnat en del övrigt att önska, för att ta bara ett exempel.

Men i Ljungby förefaller socialen ha gjort sitt jobb, vilket inte hindrar att en familj levt under omständigheter som mer påminner om en 30-talsskildring av Ivar Lo, eller en dokumentär om rumänska barnhem, än svensk samtid.

I korthet:

En man och en kvinna träffades för tio år sedan, gifte sig några månader senare och skaffade sju barn. Den yngsta född för bara några månader sedan.

Han är sjukpensionär, blir våldsam då han dricker och avtjänar för närvarande ett fängelsestraff på tio månader för att ha misshandlat henne gång på gång.

Nej, det här är inte Solsidan, men så fort myndigheterna fått signaler om att allt inte står rätt till har familjen flyttat. Nio gånger på lika många år.

I början på 2010 slog kvinnan larm. Hon klarade inte längre att ta hand om barnen, de yngsta kom inte i väg till dagis, de var för många, några av de äldre har funktionsstörningar.

Hon behövde hemhjälp, hon behövde hjälp med så grundläggande saker som att klä barnen, göra frukost, hämta och lämna.

Nej, sa både socialen och förvaltningsrätten. Visst, mamman behöver stöd, med det ordnar hennes personliga nätverk.

Nu har ett av barnen, fyraåringen, mördats.

Frågan är obekväm, men måste ställas: hade pojken levt i dag med ett annat utslag? Kanske får vi veta det en dag.

Det värsta med domen i förvaltningsrätten är att den är logiskt motiverad och så vitt jag förstår följer socialtjänstlagen.

Det kostar å andra sidan pengar att hjälpa dem som har det sämst. Mer än vart tionde barn, omkring 220 000 lever i fattigdom i Sverige i dag. Andelen fattiga barnfamiljer har ökat från åtta procent för tio år sedan till 15 i dag, det visar en utredning som Rädda barnen kom med för några månader sedan.

Rapporten väckte uppmärksamhet tidigt i somras och barnfattigdomen blev snart ett centralt begrepp i den politiska agendan på högsta nivå.

Men medan partiledarna bråkar om vems fel detta är fortsätter vi alla att bo i ett land där kombinationen av alkoholism, våldsamhet, katastrofal trångboddhet och uppenbar misskötsel av barn inte är tillräckligt mycket misär för att samhället ska ingripa.

Utredning inleddes i augusti, säger socialchefen och påpekar att det inte funnits anledning att vidta tvångsåtgärder.

Hon kan, sorgligt nog, mycket väl ha rätt i att myndigheten inte har gjort någonting fel.

Bättre än så här kanske Sverige år 2011 inte är.

ARTIKELN HANDLAR OM