Frågorna kring Quick behöver svar

KOLUMNISTER

Förslaget att inrätta en sanningskommission som utreder den djupt tragiska historien om Thomas Quick är utmärkt.

Endast genom att försöka förstå hur rättsväsende och psykvård kunde hamna så snett kan vi förhindra att något liknande sker igen.

Men granskningen bör ta en helt annan utgångspunkt än vad som har föreslagits. 

Att kräva sanningskommissioner hit och dit är förvisso någonting som var och varannan opinionsbildare numera gör i sömnen, i popularitet endast slaget av att kräva någons avgång. 

Googla ordet och du finner hojtande om utredningar rörande allt från behandlingen av resandefolket och det eventuella svenska medlöperiet under andra världskriget till huruvida kungen har umgåtts med gangsters och när allemansrätten egentligen uppstod.

Men vi måste gå till botten med vad som förefaller vara den största rättskandalen i Sverige i modern tid.

Inte för att de ansvariga än en gång ska odugligförklaras och bespottas, utan för att vi måste reda ut hur rättstaten kunde haverera så fullständigt.

Att en tungt drogad knäppskalle på dårhus kan ljuga ihop över 30 mord, däribland på människor som olyckligtvis visat sig vara liv, och dömas för åtta av dem torde sakna motsvarighet i Europa och vittnar om att någonting är grundläggande fel.

Det finns rimligen viktiga lärdomar att dra av detta svårbegripliga fall. Vilka mekanismer ledde till att ett cirkussällskap bestående av åklagare, polisutredare, advokat och psykiatriker kunde åka land och rike runt och lura i domstolar att Quick var en seriemördare?

Vilka åtgärder måste vi vidta för att detta inte upprepas? Kan det rent av finnas andra fall där oskyldiga dömts efter att rättsväsende och rättspsykiatri ingått i en djupt osund allians?

Det här är frågor som behöver svar. För de anhöriga till de mördades skull. För att stärka rättsäkerheten.

De som i kölvattnet av uppmärksamheten kring Hannes Råstams kommande bok om Quick har föreslagit en sanningskommission har dock missat någonting grundläggande.

En utredning bör inledas med att granska de resningsansökningar som Sture Bergwall nu beviljas på löpande band. Inte för att det finns skäl att misstänkliggöra dem, utan för att så många frågetecken som möjligt ska redas ut.

Att förre åklagaren Christer van der Kwast, som gjorde karriär på att få Quick fälld, anser att det funnits allvarliga brister i hanteringen av dessa resningsärenden är knappast ett skäl att börja fundera på om huruvida vi trots allt har med en seriemördare att göra. van der Kwast har utsetts till den stora syndabocken och kämpar för sin förlorade heder.

Mer intressant är till exempel faktumet att norska åklagare är starkt kritiska till att Quick friats för mordet på nioråga Therese. De anser att bevisningen var stark.

Nej, jag tror verkligen inte att Bergwall är skyldig. Men att denne man är offer för en rättskandal är i dag en lika självklar sanning som att han för bara några år sedan var vår värste seriemördare någonsin.

Det bör stämma till eftertanke. Fallet Quick är en tillräckligt stor skandal som det är. Rättsväsendet har inget att tjäna på att pendeln plötsligt slår tillbaka.

ARTIKELN HANDLAR OM