”Inte underligt att mordet på pojken aldrig blev löst”

Foto: Krister Hansson
I skogen på Hallandsåsen dog den 11-årige pojken i november 1977. Nu har en släkting, som då var 13 år, erkänt att det var han som dödade pojken.
KOLUMNISTER

Det är besynnerligt att en 13-årig mördare kunde dupera polisen.

Att en åklagare som inte minns fallet tvärsäkert hävdar att han gjorde rätt är inte mindre anmärkningsvärt.

Aftonbladets artiklar de senaste dagarna om mannen som efter 35 år erkänner att han som 13-åring mördade sin elvaårige släkting väcker en del frågor.

Barn ska förhöras försiktigt, men det borde rimligen inte ha varit svårt för en normalbegåvad polis att hitta konstigheter i berättelsen om hur pojken slog huvudet i en sten och avled.

Jag skriver rimligen, för det finns all anledning att vara försiktig beträffande ett fall jag inte har någon insyn i alls.

Versionen stämde inte

Nu är det emellertid så att familjen såg igenom 13-åringens version av händelseförloppet. De sökte upp polis och åklagare och bad dem utreda dödsfallet som misstänkt mord, men ingenting hände.

Kanske var utredarna värdelösa. Kanske fanns det inte i deras föreställningsvärd att ett barn kunde vara en mördare. Kanske var tonåringen en sällsynt skicklig lögnare.

Minns inte fallet

Men förklaringen kan också finnas i de något egendomliga uttalanden som Brynolf Wendt, då ansvarig åklagare, gjorde i går.

Han minns inte ens fallet. Vilket inte hindrar honom från att vara säker på att inga fel har blivit begångna. Därför tänker han inte heller be familjemedlemmarna om den ursäkt de så gärna vill ha.

Om utredningen sköttes med sådan arrogans och slapphet som Wendt visar prov på är det inte underligt att mordet aldrig blev löst.

Åklagaren är pensionär sedan många år, det vore löjeväckande att försöka utkräva ansvar av honom då till och med mordet är preskriberat.

Möjligen kunde han dock ha visat den mördade pojkens släkt så mycket respekt att han satte sig in något i utredningen innan han uttalade sig så kategoriskt.

De önskar inget annat än att polis och åklagare erkänner att det fanns stora brister i utredningen. Är det verkligen för mycket begärt?