’Vi är främst! Vi är störst!’

Aftonbladets uttråkade Oisín Cantwell har svårt att ta sossarnas entusiasm på allvar

1 av 2 | Foto: urban andersson
Stefan Löfven inledde S-kongressen med att slå klubban i bordet och ropa ut att partiet är både främst och störst – men på vissa seminarier är framför allt det senare svårt att tro.
KOLUMNISTER

Den svenska socialdemokraten är möjligen världens mest ­hederliga människa, vilket inte nödvändigtvis är ett gott betyg.

I en tid då partiet behöver visioner och självförtroende och en politik som någon bryr sig om ordnar denna egendomliga varelse seminarier om ämnen som gud glömde för länge ­sedan och som endast de mest ­bokstavstrogna orkar släpa sig till.

Det här är berättelsen om en ­kongress som utspelar sig bortom partiledarval, fraktionsstrider och dramatiska uppgörelser i natten.

Så vad ska en rörelse som har genomlidit den värsta krisen i sin historia, som är inne på sin fjärde partiledare på sex år, som famlar efter sin identitet, vad ska ett sådant parti ta sig till?

Tja, det socialdemokratiska arbetarpartiet kallar till sin 37:e ordinarie ­kongress och låter komikern Özz ­Nûjen inleda showen i mässan i Göteborg med att försöka få i gång partifunktionärerna.

– Det handlar om att vinna eller försvinna! Kommer ni att vinna? ropar han.

– JAAAAA! vrålar de 350 ombuden, som om Erlander ännu var statsminister och arbetarrörelsen inte led av ­fantomsmärtor efter en rad nedriga förluster.

Juholt modig nog att mingla

De tidigare partiledarna Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Håkan ­Juholt ­(Göran Persson är krasslig och dyker upp senare) ler och applåderar och en popartist tar över scenen och sedan är det dags för Stefan Löfven att äntra ­talarstolen – ”Vi är främst! Vi är störst!” – och slå klubban i bordet och förklara kongressen öppnad.

Som de hade förberett sig! Nu är det äntligen onsdag och dags att öppna montrarna. Schysta bananer på världshaven, Säkerhets- och försvarsföretagen, Arbetarnas bildningsförbund, Systembolaget, Vattenfall, Anna Lindhs minnesfond, PRO, Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, kyrkovalet, Livsmedelsverket ...

500 människor jobbar i 100 montrar. De bjuder på godis och försöker locka: Kom, det är vårt budskap ni ska lyssna på, det är vi som har något viktigt att berätta.

Juholt är modig nog att mingla runt. Skakar hand med allt som rör sig och ­låter sig fotograferas med armarna runt glada SSU:are.

Och montern Kombispel underhåller med en sångerska som möjligen skulle fungera på en Ålandsbåt med ­patologiskt berusade passagerare.

19 åhörare på plats

Torsdag. Hinner knappt komma in i mässhallen innan jag stöter på Göran Persson, som har piggnat till och släpat sig till Göteborg.

– Du, jag såg din fotograferande kollega Urban förut. Lite äldre, lite tröttare, lite långsammare, säger han.

– Låter som att du pratar om dig själv, svarar jag och går vidare.

(Stärkt av framgången väser jag några timmar senare ”ställ dig upp för fan” till Göran Greider inne i den smockfulla kongresshall som väntar på att Löfven ska hålla sitt linjetal. Men den gamle ­poeten är för rutinerad för att ge bort sin plats.)

Hur ska då det parti som, inte utan fog, har utnämnt sig självt till den ­demokratiska världens mest framgångsrika bära sig åt för att undvika att för­lora ett tredje val i rad?

Låt oss göra några stickprov bland ­alla seminarier om allt mellan himmel och jord som anordnas och se om vi hittar några ledtrådar.

Ta hearingen ”Låt arbetsförmedlaren förmedla jobb”. (Ja, vi vet ju alla att den ondsinta Alliansen har förbjudit hen att göra det.)

Moderatorn Cecilia Dahlman Eek ­ställer håglösa frågor till en likaledes håglös panel.

– Arbetslöshetens utveckling är ­bekymmersam, svarar Britta Lejon. ­(Någon som minns henne? En gång i världen minister, numera fackpamp.)

– Jag vill kunna arbeta utifrån individen, suckar arbetsförmedlare Christina Vari.

– Verkligheten är mycket besvärande, avslöjar riksdagsledamot Mattias Jonsson.

19 åhörare. En timme senare är eländet äntligen över.

Föreläsningar byts mot krogen

En inkastare utanför seminariet ”Hur mäter man kvalitet i äldreomsorgen?” kör dammsugarförsäljartricks, men det krockar med oemotståndliga ”Energi­renovering, miljömål och ­arbetstillfällen – tre flugor i en smäll”.

Arrangörer är LO-förbundet Byggnads och folkrörelseföretaget Riks­byggen. Tre män och en obligatorisk kvinna babblar och babblar och babblar ­inför 22 entusiaster om att driftkostnaderna sjunker om energianvändningen blir lägre.

Och sångerskan i Kombispelsmontern gör även i dag sitt yttersta för att trasa sönder allas nerver.

Klockan 17 är det dags för mingel på en näraliggande krog. Politiker och medie­figurer ska träffas och låtsas ­gilla varandra.

”Det är förfärligt tråkigt”

En inte föraktlig del av sosseadeln är på plats: Löfven, tidigare ministrarna och äkta makarna Erik Åsbrink och ­Ylva Johansson, partisekreterare Carin Jämtin, vice partisekreterare Ylva Thörn, LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och Lars Engqvist, gammal minister.

Två drinkbiljetter per person. Till och med snålare än på Aftonbladets personalfester, hur nu det kan vara möjligt.

Det hela är förfärligt tråkigt. Vad mer är att vänta då de två tristaste yrkes­grupperna som över huvud taget finns försöker umgås?

Det är trångt i skybaren på det stora hotellet invid kongressen framåt kvällen, men förhållandevis nyktert. Har de senaste årens elände gjort ombuden livrädda för att ägna sig åt den hederliga gamla socialdemokratiska skörlevnaden och därmed riskera att förstöra för partiet?

Ett parti vars identitet har byggt på minst 40 procent fick historiskt låga 35 i förlustvalet 2006. Vid nästa val 30 och då det stormade som värst kring Juholt var siffrorna nere på för rörelsen mardrömslika 25. Nu får inget gå snett.

Spänd förväntan i luften

Fredag. Sångerskan i Kombispelsmontern måste vara städslad enkom för att plåga livet ur oss. Var är Broderskaps­rörelsen då den behövs som bäst? Vi börjar bli många som är i behov av tröst och stöd.

Spänd förväntan i luften. I kväll ska den stora stridsfrågan om vinster i välfärden avgöras.

Kommer partiledningen lida ett prestigenederlag? Det tisslas och tasslas. Plötsligt går ett sus genom pressrummet. Ett kompromissförslag har presenterats.

Seminarierna lunkar vidare. ”En tidsresa mot jobben”, ”Från konkurrens till kvalitet”, ”Vård för alla?”

Det är lätt att raljera över detta. Jag har gjort det i denna text. Men det är så här svensk politik för det mesta fungerar. Små steg, små justeringar av samhället. Det har visat sig vara en ofta framgångsrik modell.

Snart blir de 1 200 stycken

Runt 3 000 besökare även denna dag. Ombuden börjar se slitna ut. Möten till långt in på nätterna sätter sina spår.

Men det är snart lördag kväll och den stora kongressmiddagen. 1 200 partikamrater från hela världen samlas för att äta, dricka, umgås.

Jag stiger ut i den friska luften och tänker att den svenska social­demokraten möjligen är världens mest hederliga människa, vilket ­inte nödvändigtvis är ett ­dåligt betyg.

ARTIKELN HANDLAR OM