Jag, som har hållit på AIK hela mitt liv, känner inte igen mig

KOLUMNISTER

Så var det dags igen.

Tv pumpar hemska bilder på fotbollsupportrar som slår varandra sönder och samman, kvällstidningarna skriver sida upp och sida ner och regeringens huliganutredare kräver hårdare tag.

Jag, som har hållit på AIK hela mitt liv och som har gått på fler matcher än vad som är nyttigt, känner i vanlig ordning inte igen mig.

Uppdrag gransknings reportage om huliganismen ikväll saknade för all del inte poänger. Redaktionen har kommit över mejl som visar att AIK:s våldsamma supporternätverk "Firman boys" mer målmedvetet och sofistikerat än vad som har varit känt arbetar för att få inflytande över klubben.

Annat är mindre imponerande. Att en före detta slagskämpe numera är ungdomstränare i klubben torde för alla utom indignerade journalister vara en positiv utveckling. Och hur upprörd Janne Josefsson än är över att lagets styrelse för en dialog med bottenskrapet så sker det i enlighet med Europeiska fotbollförbundets rekommendationer.

Våldet har minskat

Men jag skriver inte denna text för att recensera ett tv-program. Det gör andra bättre. Jag skriver den för att berätta om allt det som hamnar i skuggan.

Som till exempel att fler personer omhändertogs under tre konserter med Swedish house mafia på Friends arena i höstas än under samtliga allsvenska matcher i fjol tillsammans.

Eller att våldet på läktarna har minskat betydligt under de senaste tio åren, en effekt av att klubbarna har tagit sitt ansvar och jobbat hårt med problemet.

Rika och fattiga trängs

Den som inte går på fotboll får rimligen sin bild av hur det ser ut på arenorna färgad av att tv dammar av ett tio år gammalt huliganmord eller att tidningarna rapporterar att en allsvensk match har avbrutits efter ett inkastat päron.

Den som inte går på fotboll har rimligen ingen aning om att de stora klubbarnas familjeläktare vecka ut och vecka in fylls av barnfamiljer.

Den som inte går på fotbollen vet rimligen inte att läktarkulturen, hur högtravande det än kan tänkas låta, kan vara samhällets mest lyckade projekt.

Här trängs rika och fattiga, etniska svenskar mitt i livet och invandrare, här återfinns människor i alla åldrar, män och kvinnor, vänster och höger.

En av mina chefer utbrast i går att hon är trött på att behöva försvara att hon tar med sig sina ungar på Hammarbys hemmamatcher.

Jag förstår henne så väl.

ARTIKELN HANDLAR OM