Vilka andra spionerar Säpo på?

KOLUMNISTER

Att Säpo har spionerat på ledande vänsterpartister är en skandal som inte helt förvånar.

Över 100 000 personer, de flesta på vänsterkanten, kartlades långt in i vår tid.

Det kan dessvärre vara så att Säpo än i dag sätter sig över förbudet mot åsiktsregistrering. 

OISÍN CANTWELL

Såväl diverse regeringar som säkerhetspolisen har haft ett tämligen avspänt förhållande till faktumet att politisk åsiktsregistrering är förbjudet enligt svensk grundlag sedan 1969.

Något kreativt snille på Säpo kom runt lagen genom att göra åtskillnad mellan det centrala registret och vad som med ett finurligt ordval kom att kallas arbetsanteckningar, varefter snokandet i människors privatliv fortsatte för fulla muggar. 

Vaga misstankar, prenumerationer på obskyra tidsskrifter, inget tycks ha varit för obetydligt för det nya arkivet.

Läckte i medierna

Andra myndigheter visade hanteringen endast ett förstrött intresse. JO utredde verksamheten 1972 utan att ha synpunkter. Men då Säpos brottslighet läckte ut i medierna fick 1988 JK Hans Stark i uppdrag att granska saken.

Det tog Justitiekanslern två år att komma fram till att det inte fanns något att anmärka mot.

Den olagliga registreringen påstås ha upphört 1998, då Registernämnden, en granskande nämnd under Justitiedepartementet, förargligt nog satte stopp för försöken att föra över "arbetsanteckningarna" på data.

100 000 i register

Riktigt väsen blev det först år 2003, då den statliga Säkerhetskommissionen lade fram sin rapport. Över 100 000 personer, de flesta på vänsterkanten, fanns i Säpos register.

Telefonavlyssning hade skett slentrianmässigt, partimöten buggades, oväsentlig sidoinformation om människor som inte ens var granskade registrerades.

Det hade förekommit försök att värva angivare hos organisationer vars främsta kännetecken knappast är kriminalitet, som Grön Ungdom och Nej till EU. Föreningar som Emmaus och Ordfront dammsögs.

De som uppskattar svart komik finner det möjligen underhållande att en av kommissionens ledamöter, Anita Klum, hittade sig själv bland alla namn. Hon var nämligen fram till 1997 något så suspekt som generalsekreterare i Svenska Amnesty.

Fokus på högerextremister & anarkister

Först på 1990-talet ändrade övervakningen fokus och kom att inrikta sig på i huvudsak högerextremister och anarkister. 

Utredarna var dessvärre inte säkra på att polisens olagligheter hade upphört:

"Kommissionen konstaterar att det även i dag finns en påtaglig risk för att förbudet mot åsiktsregistrering överträds i samband med övervakning av personer verksamma i politiska ytterlighetsgrupper".

Att Säpo samlar information om folk som kan misstänkas begå brott i politiskt syfte, som kan utgöra ett hot mot demokratin, är en sak. Det är vad dess verksamhet är till för.

Att den förre partiledaren för Vänsterpartiet, ett parti som fram tills för några år sedan utgjorde regeringsunderlag och som endast de mest rabiata sajterna lyckas beskriva som en våldsbejakande sekt, så sent som på 2000-talet hölls under uppsikt är någonting helt annat.

Spionerar Säpo i vår tid även på andra politiker? På andra som deltar i det offentliga samtalet? På människor som försöker åstadkomma förändring, utan att bryta mot lagen?

ARTIKELN HANDLAR OM