Ett polisiärt haveri

Polisen tycks inte förstå hotet från högerextrema grupper

1 av 5 | Foto: HAMPUS ANDERSSON/TT
Här syns nazisterna anfalla demonstrationståget.
KOLUMNISTER

Det går att förhålla sig på två sätt till det faktum att förhandsinformationen om att nazister planerade att angripa demonstrationen i Kärrtorp fastnade i polisens byråkrati.

I bästa fall handlar det om inkompetens, i sämsta och troligaste fall om något betydligt allvarligare än så.

Dagen efter nazistattacken på den fredliga manifestationen sökte sig länspolismästare Mats Löfving till Kärrtorp, en trivsam och sömnig del av Stockholm som byggdes på 50-talet, för att prata med oroliga invånare och skeptiska journalister.

En tiggare satt och frös utanför tunnelbanestationen, nyfikna skolungdomar stod en bit på avstånd och tittade nyfiket på pressuppbådet och några dagisbarn passade på att fråga om det är kul att vara polis.
Att länspolismästaren var självkritisk och sa saker i stil med "vi är inte nöjda med gårdagens insats" länder honom till heder, även om det hade blivit genant i överkant om han hade försökt börja slingra sig.
Han berättade bland annat att polisen i fredags eftermiddag fick information om att den militanta och våldsamma organisationen Svenska Motståndsrörelsen planerade att slå till mot den antirasistiska demonstration som hade utannonserats.

Denna information nådde dock inte fram till det befäl som hade ansvar för riskbedömningen och som därmed inte hade ett korrekt underlag för sitt beslut.

Det hade gått att skratta åt detta klanteri om det inte vore för att 26 personer är anhållna, misstänkta för våldsamt upplopp. Detta är allvarliga saker.

Vad finns då att dra för slutsatser av detta polisiära haveri?  Möjligen handlar det om inkompetens. Möjligen finns det rutiner som bör förbättras.

Men jag tror att det är mer komplicerat än så. Jag tror att jag ser ett mönster.

I år har polisen vid två tillfällen gjort sitt yttersta för att skydda högerextremister som har demonstrerat i Stockholm. Dels då Svenskarnas parti tidigt i höstas marscherade, dels då nazister högtidlighöll kristallnatten.

Det är utmärkt. Rätten att få uttrycka sina åsikter måste gälla även dem vars värderingar vi avskyr. Det är en av de grundläggande demokratiska tankarna.

Men varför lade polisen så mycket energi på att mota bort journalister som ville bevaka om Svenskarnas parti gjorde sig skyldiga till brott under demonstrationen?

Det journalistiska uppdraget i detta sammanhang är viktigt. Att polisen försvårar arbetet är ingen liten sak.
För några månader sedan beslöt samma myndighet som den 14 september skyddade rasister och motarbetade pressen att stänga en busshållplats vid ett flyktingförvar i Märsta.

Anledningen var att det samma kväll skulle ske en tvångsavvisning till Afghanistan och att en demonstration befarades.

Hur kunde polisen få för sig att i förebyggande syfte stoppa en opinionsyttring? Varför ska inte alla få göra sin röst hörd?
Det här var ingen engångsföreteelse. Flyktingaktivister har vittnat om att det är vanligt att de motarbetas av polisen.

Nej, jag menar inte att polisen går nazisternas ärenden. Det är min fasta övertygelse att poliser i allmänhet avskyr deras våldsamma ideologi i samma utsträckning som de flesta av oss.

Men det verkar som att polisen behöver uppdatera sina prioriteringar. Att hundratals poliser sätts in då nazister demonstrerar men endast åtta då hyggligt folk vill protestera mot högerextremism och rasism är ett symptom på att något är allvarligt fel.

Att polisen inte helt tycks förstå hotet från högerextrema grupper, som i Sverige står för det grövsta våldet, säger möjligen även någonting om den tid vi lever i.

ARTIKELN HANDLAR OM