Endast tillfälligheter att ingen dog i Kärrtorp

KOLUMNISTER

En suggestiv film och tre poliser som vittnar om sin ångest.

Den första rättegångsdagen om det nazistiska upploppet i Kärrtorp underströk någonting viktigt: endast tillfälligheter gjorde att människor inte dog.

Tove Kullberg är en osedvanligt rapp åklagare. Trots en förundersökning tjockare än tio telefonkataloger staplade på varandra stökade hon i säkerhetssalen i Södertörns tingsrätt snabbt undan sin inledande berättelse om den våldsamma attacken.

Bevis rabblades. Sms med uppmaningar om att infinna sig i Kärrtorp, vittnesmål, beslagtagna dokument som avslöjar vilka som har ledande roller i nazistiska Svenska motståndsrörelsen...

De sju advokater som försvarar högerextremisterna, fullvuxna män med hårda blickar som inte har sagt ett pip i förhör samt rädda smågrabbar som sitter och darrar i rättssalen, gav oss sedan en fingervisning om hur försvaret kommer att skötas.

Visst, min klient var på plats. Men han deltog i en fredlig motdemonstration. Förvisso slungade han en sten, men det var i defensivt syfte. Och skölden han hade med sig tyder sannerligen inte på att han hade räknat med våld. Man måste ju få försvara sig!

"Flaska kastades för att avisera ankomst", som en av försvararna i en djärv nytolkning av Magdalena Ribbings vett- och etikettregler uttryckte saken.

För den med sinne för svart humor kommer det möjligen att bli underhållande att höra nazisterna utveckla denna udda form av självförsvar, men det finns ingenting roligt med detta våldsamma upplopp.

Det visade inte minst den 15 minuter långa film, ihopklippt av olika dokumentationer, däribland Svenska motståndsrörelsens egen, som åklagaren spelade upp på två vita skärmar.

En siren tjuter, bengaler tänds, "döda dom röda", glasflaskor slängs, påkar höjs till slag, knallskott exploderar. Människor i den attackerade demonstrationen skriker av skräck.

Ett litet antal demonstranter mobiliserar sig och går till motattack. De sju polisernas underläge är hopplöst.

En av högerextremisterna är blodig i ansiktet. En annan har ryggen på jackan färgad röd efter att ha huggits med kniv.

Deras svartklädda vänner vrålar: "Adolf Hitler", "Adolf Hitler", "Adolf Hitler".

Hur känns det för de föräldrar som har kommit till domstolen för att stötta att se detta?

Emil Hagberg, propert klädd, vattenkammad, utpekad som en av ledarna för den nazistorganisation som enligt Säpo utgör det största högerextrema hotet mot Sverige, rör inte en min då tre poliser vittnar sammanbitet.

– Vi försökte hålla ihop. Det var ett farligt och pressat läge.

– Det handlade om att värja sig mot de värsta attackerna från båda sidor. De slog och sparkade mot oss. Kundvagnar, allt som fanns på torget, kastades.

– Jag skrek konstant instruktioner åt mina kollegor. Men det var för mycket oväsen, inget hördes.

Vad är detta ens?

Ett samhälle som överlåter åt våldsvänstern att skydda hyggligt folk mot nazister är ett samhälle som har förlorat sin värdighet.

Och hur kunde höjdarna inom kåren utsätta dessa poliser, två kvinnor och en man, och deras kollegor för denna situation?

Det är en jävla skandal att cheferna gjorde en så katastrofal hotbedömning. En normalbegåvad tioåring hade kunnat räkna ut att en demonstration mot nazism kan tilldra sig nazisters intresse.

Som om det inte var nog med det så slarvades en varning från Säpo om att något kunde ske i Kärrtorp bort.

Timmarna gick under ett smatter av frågor från advokaterna och när den första rättegångsdagen var över en timme tidigare än beräknat fördes den yngste av de åtalade ut bakvägen.

Han är bara 16 och för rädd för att ens vistas i samma sal som de andra. Han är den enda som har pekat ut de medåtalade som delaktiga och deltar i rättegången från ett angränsande rum.

Den är så sorglig i så många bemärkelser, den här berättelsen.

ARTIKELN HANDLAR OM