En del bra förslag i regeringens kriminalpolitik - men det mesta är uselt

KOLUMNISTER

Att alliansen mitt under valrörelsen än en gång börjar tjata om hårdare tag är inte förvånande.

Glädjande nog var det inte endast usla förslag som presenterades i dag.

Regeringens fyra partiledare kallade i dag till presskonferens i Rosenbad under stort hysch-hysch.

Det är valrörelse och att i förväg avslöja temat för dagens utspel är vanskligt, då oppositionen mycket väl kan tänkas göra något så lömskt som att föregå med egen presskonferens och därmed stjäla initiativet.

Temat för dagen var "ett tryggare Sverige", vilket ska uppnås med straffskärpningar och nya brottsrubriceringar.

I paketet finns en del vettiga förslag. Däribland märks nya former för samverkan mellan kriminalvården och andra aktörer för att förbättra möjligheten till återanpassning efter avtjänat fängelsestraff, ett utvecklat och utökat arbete med utslussning från fängelse och stärkt tillgång till yrkesutbildning under tiden i anstalt.

Att införa begreppet synnerligen grov våldtäkt i lagen är även det en rimlig idé. Alla övergrepp är faktiskt inte exakt lika allvarliga. Det finns ingen anledning att hetsa upp sig över att förslaget är snattat från socialdemokraterna, då politik är en ständigt pågående stöldturné.

Inte heller tanken på oaktsam våldtäkt är dålig. Liknande lagstiftning finns i Kanada och Norge och gör det möjligt att straffa personer som inte insåg offrets utsatthet, men borde ha förstått det.

Men nya lagar löser inte de bevisproblem som ofta finns i den här typen av mål. Det tidigare fattade beslutet om att en utredare ska titta på varför så få anmälningar leder till åtal är en viktigare åtgärd.  

De borgerliga politikerna är splittrade i frågan om att införa samtycke i lagen om sexualbrott och är därför vaga på denna punkt. "Vi vill se över våldtäktsbrottet och överväga frågan om brist på samtycke" är en formulering som inte lovar någonting.

Det kanske mest glädjande är den fortsatta satsningen på kvinno- och tjejjourer, som "ska få sin långsiktiga finansiering säkerställd".

I övrigt var det mest elände. Statsminister Fredrik Reinfeldt inledde med att korrekt påpeka att de grova våldsbrotten blir färre i Sverige, vilket är ett annat sätt att säga att det inte finns något i brottsutvecklingen som motiverar straffskärpningar.

Men val är till för att vinnas och politiker är inte alltid intresserade av förnuft. Således är det än en gång dags för hårdare tag.

Direkt snurrigt blev det då statsministern motiverade skärpta minimistraff för till exempel dråp och synnerligen grov misshandel med motiveringen att "de som är allra mest hänsynslösa mot sina medmänniskor blir inlåsta längre tid".

Ursäkta, men de allra mest hänsynslösa döms inte heller i dag till minimistraff.

Än mer olyckligt är funderingen på att återfallsförbrytare ska få avtjäna tre fjärdelar av sitt straff i stället för två tredjedelar innan den villkorliga frigivningen.

Fängelse är nedbrytande och deformerande. Ju längre en person sitter inne, desto sämre blir möjligheten att klara sig utanför murarna.

Den villkorliga frigivningen handlar om att återanpassa människor till samhället. Att förkorta den tiden försämrar möjligheten att lyckas.

När återfallsförbrytaren väl kommer ut så ökar med andra ord risken för att hen kommer att begå nya brott, vilket inte ur något perspektiv kan anses vara en god utveckling.

Förslaget att bestraffa intagna som vägrar att ställa upp på behandling är inte heller det lyckat. Möjligen har inspiration hämtats från Gulag, där psykiatriska experiment under tvång inte var ovanliga.

Hur stor är sannolikheten att diverse program med någon som saknar motivation blir framgångsrikt?

Sammanfattningsvis:

En del goda tankar, men en kriminalpolitik som bygger på vetenskap och forskning i stället för populism är dessvärre väldigt långt borta.

ARTIKELN HANDLAR OM